Time will fly away with me...

..."if truth won't stop and let me see."
-Missy Higgins - Drowning





Ibland undrar jag hur mina vänner orkar med mig.
Jag måste vara fruktansvärt påfrestande att umgås med emellanåt.

Insåg nämligen idag att om jag inte älskade mina vänner såpass mycket så skulle jag nog störa mig på vissa av deras vanor och att det måste vara likadant för dem.

Jag är glad att jag älskar dem och att de älskar mig i alla fall.
För hade det inte varit för det så hade vi nog bara stört oss på varandra.

*

Spökvandringen går framåt. Vi jobbar för fullt och ska göra detta till den bästa spökvandringen i Skara någonsin!

Den 24:e och 25:e Oktober får ni alltså komma och titta.
Det är faktiskt inte så långt kvar nu.


*

Saknar mina kusiner.
Emellanåt känner jag att jag behöver dem väldigt, väldigt mycket...
och då är det hemskt att det är så långt till Karlstad - Smedjebacken - Sunne - Gävle som det faktiskt är.



Dagens serie:



Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=lL4L4Uv5rf0

Motivering:
Guy Love... Kan det bli bättre?

Dagens YouTube2:
http://www.youtube.com/watch?v=LuzpeOZI6Fo

Motivering:
Det är Duff McKagan i cowboydräkt... som barfightas. Kan inte bli bättre.
Dessutom är det en skitsnygg musikvideo. Jag vill också bli jättekänd så jag kan spela in musikvideor med miljonbudget.

You can tell the sun in his jealous sky...

...when we walked in fields of gold. 

Sting - Fields of Gold 







Ibland känns det som om livet springer ifrån mig.

Jag blir liksom kvar i mörkret efter att en dörr öppnats och stängts innan jag hann igenom den.

Så känns det just nu.

Jag är sjuk, och imorgon ska jag stå i en kyrka och sjunga trots att jag aldrig gjort något liknande förut och trots att jag inte vet om sorgen kommer att bli överväldigande.

Men jag gör det ändå. För det känns rätt.

Det där med känsla är viktigt för mig. Jag måste känna in i märgen att jag är stark nog att klara av det.
Det är nog därför jag tvekar så mycket.

Vill inte göra bort mig.





Det är en dålig vana egentligen.

Jag vill bara sitta här med benen i kors...

Jag vill inte beveka dig
att göra någonting du inte vill
men inte heller förneka mig
och påstå att jag inte duger till

Så vad vill jag då?
det är enkelt att förstå
Jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det?
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

Jag vill inte stressa dig
och jag vill inte pressa dig
men jag vill säga högt och klart
vad jag finner underbart
och du är det skönaste jag vet

-Lisa Ekdahl - Benen i kors






Det är en "sån" dag idag. En sådan där dag som är fylld med blandade känslor... ångest, glädje, tårar, lättnad och oro.
Just nu vill jag bara låta tiden gå och problemen lösa sig själva.

Alla problem är dock inte sådana. Alla problem löser inte sig själva.

Jag önskar att det vore lättare för oss människor att släppa taget om det förflutna, glömma framtiden, bara aktion-reaktion. Som teater.

Varför kan inte världen vara sådan?

Varför kan inte hela världen vara en scen och varför, varför, varför kan jag inte bara lämna skorna i farstun, gå upp i rampljuset och göra allt det där som jag tror att jag inte vågar.
Det är så lätt inför 300 personer i en fullsatt salong... det är så himla svårt att göra samma saker utanför scenen.

För då är det mina riktiga känslor som jag leker med.



Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=s9FEvH84y9I

Motivering:
Jag har alltid haft en thing för lite halvtöntiga tv-serier. Att Duff McKagan spelar hårdrocksvampyr i en gör det ju inte precis sämre. Hahaha. Den är så fånig att det blir lite coolt. Se den.

I'll follow the sun.

One day, you'll look, to see me gone
But tomorrow may rain so I'll follow the sun.

-The Beatles - I'll follow the sun





Förälskelsen har svalt min hunger och jag går på adrenalinkickar istället.
Det känns faktiskt bra, i alla fall nu när godiset är slut och jag plötsligt saknar sug för att köpa nytt.

Jag vet inte, den här gången känns det tryggare än vanligt...
Tvekar lite på om det är värt risken att hoppa nu.
Men det känns som om det här kan bli en anledning att le igen.

Vågar jag satsa?



RSS 2.0