Maybe it's time I saw the world...
...I'm only here for a while.
And patience is not my style,
And I'm so tired that I got to go.
- Stone Sour - Zzyxz Road
"I can't follow through on a line of thinking just because I want to, or because it's needed. I have to work on what's in my head. And right now, this is what's in my head."
- Charles Eppes (Numb3rs)
Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat... men sedan snubblade jag över något som gjorde att jag ändrade mig.
På samma sätt som jag kan ha starka minnen relaterade till mat, har jag också minnen från texter jag läst.
Oftast är det dikter, citat ur böcker eller rader ur låttexter som etsat sig fast i min hjärna, men ibland handlar det om andra texter, texter som inte skrivits av en vän, musiker eller annat välkänt namn.
Det är nog rätt många som inte vet (även om flertalet nog gör det) att jag i perioder skriver och läser fanfiction.
Fanfiction är, i en fin formulering jag använt sedan jag var 13-something, berättelser skrivna utifrån en redan existerande bok, film, TV-serie etc. med tillhörande existerande karaktärer och miljöer. Det finns även fanfic baserade på skådespelare och musiker.
Många fanfics är romantiska historier både om par som redan är grundade i böckerna, och sådana som inte är det, men det finns nog minst lika många fanfics som inte är romantiskt lagda alls utan som kanske bara är författarens förlängning av orginalet, omskrivningar eller tillagda "scener".
Med det överstökat tänker jag nu återvända till min poäng,
texter som etsar sig fast.
Det är nämligen såhär att det finns enorma mängder fanfic där ute. Många av dem är dåliga, de allra flesta är medlemåttiga, en del är bra och sen finns det de, de som det här inlägget egentligen handlar om, som är helt briljanta.
Jag har nämligen (Under de 6 år jag läst fanfiction) ett fåtal gånger stött på fanfic som är riktigt, riktigt bra. Vars författare använder språket på sätt som inspirerar... på sätt som skulle bli publicerat om det nu var så att fanfic någonsin blev publicerat i böcker... på sätt som till och med i ett fåtal fall är bättre än orginalet och verkar veta bättre vad de gör med karaktärerna än manus/bokförfattaren själva gör.
För mig finns det fem fanfics som verkligen... fastnat. Som jag -även efter att jag sedan länge slutat skriva och läsa just den typen av fanfic, under just det temat eller just det paret med karaktärer,- alltid återkommer till. Som jag skrattat och gråtit till och som jag skrattar och gråter till igen, varenda gång jag läser om dem... för läser om dem gör jag. Som mina vältummade Sherlock Holmes böcker. Jag läser om hela, jag läser om favoritstycken... jag läser om enstaka meningar... meningar som etsat sig fast, som legat där och grott ända sedan jag läste den förra gången.
Det är långa historier, praktiskt i full romanlängd allihop, med bildspråk som beskriver så smärtsamt tydligt att jag kan blunda och recitera långa scener bara genom bildminne... bara genom att återge vad jag såg när jag läste dem.
Nu känner jag ingen av dessa undergroundförfattare personligen... och kanske är det så att en handfull av dem skriver annat, blir publicerade och får den uppmärksamhet jag tycker att deras författarskap egentligen borde förtjäna.
En gång fick jag faktiskt just en sådan fanfic i handen... och jag har också läst en hel del annat personen har skrivit, och jag sitter fortfarande och hoppas att han någon gång ska bli nöjd med något han skriver... för någon gång borde han bli det, det förtjänar han. För det mesta har jag inte ens någon kritik att ge honom när han ber om det, och då har jag ändå korrekturläst åt andra i flera år, jag borde veta vad jag håller på med.
På sätt och vis är jag glad att jag får ha dessa guldkorn för mig själv, men samtidigt önskar jag att jag kunde citera dem, att jag kunde få folk att läsa dem.
För såpass bra tycker jag faktiskt att de är.
Men fanfic är inget jag någonsin kommer att kunna rekommendera till människor som inte är insatta eller visar intresse för ämnet,
och kanske känns det lite sorgligt för mig trots allt.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=AfqnOpvJlPs
Motivering:
För att det konstigt nog är lika beroendeframkallande som mentos och riktigt bra böcker/fanfic att böja spagetti och försöka få den att brytas i endast två bitar.
Jag tar inget ansvar ifall ni vill pröva det själva. Jag varnade er i alla fall.
Förresten, det jag skrev om att fanfic aldrig blir publicerat i böcker är inte riktigt, riktigt sant.
Bland annat släpptes 2008 en bok av Eva Dozzi, som jag älskar att hata. "Jävla John"
Boken handlar om en ung kvinna i 60-talets sverige som träffar och förälskar sig i, John Lennon.
Det är en bok som jag köpte när den kom ut och har läst tre gånger nu... och ändå kan jag inte riktigt förmå mig att säga att jag tycker om den. Jag älskar författarens porträttering av John, och jag tycker att de musikaliska betraktelserna ibland är helt brilljanta... men Eva Dozzis huvudkaraktär Katja råkar ha alla varningstecken som identifierar en i fanfictionvärlden kallad "Mary Sue". En idealiserad karaktär vars få karaktärsfel endast är utformade för att göra henne mer perfekt och omtyckt.
Jag tror att detta är anledningen till att jag har svårt för boken vissa stunder... jag har nämligen aldrig tyckt om Mary Sues.
//Sandra
And patience is not my style,
And I'm so tired that I got to go.
- Stone Sour - Zzyxz Road
"I can't follow through on a line of thinking just because I want to, or because it's needed. I have to work on what's in my head. And right now, this is what's in my head."
- Charles Eppes (Numb3rs)
Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat... men sedan snubblade jag över något som gjorde att jag ändrade mig.
På samma sätt som jag kan ha starka minnen relaterade till mat, har jag också minnen från texter jag läst.
Oftast är det dikter, citat ur böcker eller rader ur låttexter som etsat sig fast i min hjärna, men ibland handlar det om andra texter, texter som inte skrivits av en vän, musiker eller annat välkänt namn.
Det är nog rätt många som inte vet (även om flertalet nog gör det) att jag i perioder skriver och läser fanfiction.
Fanfiction är, i en fin formulering jag använt sedan jag var 13-something, berättelser skrivna utifrån en redan existerande bok, film, TV-serie etc. med tillhörande existerande karaktärer och miljöer. Det finns även fanfic baserade på skådespelare och musiker.
Många fanfics är romantiska historier både om par som redan är grundade i böckerna, och sådana som inte är det, men det finns nog minst lika många fanfics som inte är romantiskt lagda alls utan som kanske bara är författarens förlängning av orginalet, omskrivningar eller tillagda "scener".
Med det överstökat tänker jag nu återvända till min poäng,
texter som etsar sig fast.
Det är nämligen såhär att det finns enorma mängder fanfic där ute. Många av dem är dåliga, de allra flesta är medlemåttiga, en del är bra och sen finns det de, de som det här inlägget egentligen handlar om, som är helt briljanta.
Jag har nämligen (Under de 6 år jag läst fanfiction) ett fåtal gånger stött på fanfic som är riktigt, riktigt bra. Vars författare använder språket på sätt som inspirerar... på sätt som skulle bli publicerat om det nu var så att fanfic någonsin blev publicerat i böcker... på sätt som till och med i ett fåtal fall är bättre än orginalet och verkar veta bättre vad de gör med karaktärerna än manus/bokförfattaren själva gör.
För mig finns det fem fanfics som verkligen... fastnat. Som jag -även efter att jag sedan länge slutat skriva och läsa just den typen av fanfic, under just det temat eller just det paret med karaktärer,- alltid återkommer till. Som jag skrattat och gråtit till och som jag skrattar och gråter till igen, varenda gång jag läser om dem... för läser om dem gör jag. Som mina vältummade Sherlock Holmes böcker. Jag läser om hela, jag läser om favoritstycken... jag läser om enstaka meningar... meningar som etsat sig fast, som legat där och grott ända sedan jag läste den förra gången.
Det är långa historier, praktiskt i full romanlängd allihop, med bildspråk som beskriver så smärtsamt tydligt att jag kan blunda och recitera långa scener bara genom bildminne... bara genom att återge vad jag såg när jag läste dem.
Nu känner jag ingen av dessa undergroundförfattare personligen... och kanske är det så att en handfull av dem skriver annat, blir publicerade och får den uppmärksamhet jag tycker att deras författarskap egentligen borde förtjäna.
En gång fick jag faktiskt just en sådan fanfic i handen... och jag har också läst en hel del annat personen har skrivit, och jag sitter fortfarande och hoppas att han någon gång ska bli nöjd med något han skriver... för någon gång borde han bli det, det förtjänar han. För det mesta har jag inte ens någon kritik att ge honom när han ber om det, och då har jag ändå korrekturläst åt andra i flera år, jag borde veta vad jag håller på med.
På sätt och vis är jag glad att jag får ha dessa guldkorn för mig själv, men samtidigt önskar jag att jag kunde citera dem, att jag kunde få folk att läsa dem.
För såpass bra tycker jag faktiskt att de är.
Men fanfic är inget jag någonsin kommer att kunna rekommendera till människor som inte är insatta eller visar intresse för ämnet,
och kanske känns det lite sorgligt för mig trots allt.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=AfqnOpvJlPs
Motivering:
För att det konstigt nog är lika beroendeframkallande som mentos och riktigt bra böcker/fanfic att böja spagetti och försöka få den att brytas i endast två bitar.
Jag tar inget ansvar ifall ni vill pröva det själva. Jag varnade er i alla fall.
Förresten, det jag skrev om att fanfic aldrig blir publicerat i böcker är inte riktigt, riktigt sant.
Bland annat släpptes 2008 en bok av Eva Dozzi, som jag älskar att hata. "Jävla John"
Boken handlar om en ung kvinna i 60-talets sverige som träffar och förälskar sig i, John Lennon.
Det är en bok som jag köpte när den kom ut och har läst tre gånger nu... och ändå kan jag inte riktigt förmå mig att säga att jag tycker om den. Jag älskar författarens porträttering av John, och jag tycker att de musikaliska betraktelserna ibland är helt brilljanta... men Eva Dozzis huvudkaraktär Katja råkar ha alla varningstecken som identifierar en i fanfictionvärlden kallad "Mary Sue". En idealiserad karaktär vars få karaktärsfel endast är utformade för att göra henne mer perfekt och omtyckt.
Jag tror att detta är anledningen till att jag har svårt för boken vissa stunder... jag har nämligen aldrig tyckt om Mary Sues.
//Sandra
Why must you go when you could easily stay?
...You can make yourself at home, I'll be helping you unpack,
You don't have to pretend,
You don't have to love me back.
- Deportees - I wanna be in your gang
På sistone har det funnits hundratals saker jag velat säga till vissa personer och vid vissa tillfällen i min vardag, men jag har aldrig riktigt förmått mig att göra det.
Ibland har jag känt mig fånig för att jag ens tänkt dem, vissa gånger har jag varit rädd, andra har jag helt enkelt inte orkat och nån gång då och då har det faktiskt inte behövts, för jag har gjort mig förstådd i alla fall.
Jag har alltid haft lättare för att skriva saker än att prata. Jag tycker till exempel inte om att prata i telefon (med ett fåtal undantag, ni vet vilka ni är.) men jag har ett antal väldigt goda och nära brevvänner.
De där gångerna jag egentligen skulle vilja säga saker funderar jag alltid på att skriva dem... men samtidigt finns det för mig saker som faktiskt borde sägas till personen i fråga, och inte skrivas i ett brev som aldrig postas, eller i ett sms eller snabbmeddelande på vilket jag inte får se reaktionen i alla fall.
Det är lätt att önska att jag kunde anlita någon att tala för mig. Fast det vore i och för sig också fånigt...
såvida det inte handlade om en person som jag skulle be om ursäkt till och jag anlitade dennes favoritband för att sjunga en låt om det hela, för det vore ju faktiskt rätt coolt (och dyrt).
Det är svårt att riktigt veta vad som behövs sägas också... jag har flera gånger varit med om att jag tagit ett djupt andetag och hasplat ur mig hela historien bara för att få en allvetande blick och ett "Jag vet" till svar.
Jag gissar att det handlar om att veta vilka som känner en väl nog för att redan veta, men att aldrig utgå från att de faktiskt gör det.
Kanske är det ibland trots allt bättre att säga det i alla fall. Bara för säkerhets skull.
I'm still secretly hoping that you will get it without my help.
Min mamma skrev ned recept i min receptbok en gång och vissa av dem har en lite mer personlig touch än andra, det här är ett av dem:
Kladdkaka - Mot allt
OBS!
Mycket bra när man mår Bläää.
Doktorns order
(åtminstone mammas)
Sätt ugnen på 200 grader
Blanda:
3 dl socker
2 dl mjöl
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
90 g smält smör eller margarin
Grädda i mitten av ugnen i 15 minuter
Om sanningen ska fram så kan jag erkänna att det faktiskt hjälper en hel del också.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=2YOYv7Er4Ak
Motivering:
För att den är så... jag vet inte... hysteriskt töntig att jag fick ett skrattanfall tidigare idag när jag drack 7up och kom ihåg den.
Det känns också skönt att veta att Rob Morrow inte alltid varit cool.
You're the best friend that I ever had...
...I've been with you such a long time, you're my sunshine.
- Queen - You're my best friend.
Fredagsmyset är tillbaka!
- Kanske bara för den här veckan... kanske för gott. Man vet aldrig med mig.
Det känns faktiskt lite sorgligt att jag faktiskt behövde kolla upp hur de här inläggen brukade vara uppbyggda.
I alla fall... dagens fredagsmys ska vara med den person som jag helst umgås med en fredagkväll i vanliga fall (Ja, hellre än David Bowie/Duff McKagan/Poppy Montgomery/Audrey Hepburn),
Ida.
Jag tänkte också att det kan vara vettigt att dedikera ett helt inlägg till min älgbror, för det förtjänar hon.
"Fredagsmys"
"Ni verkar sitta ihop lite... som vänner alltså."
- Sandras kusin Sofie
Vi understryker ganska ofta att vi faktiskt inte gör det. Vi gör faktiskt saker utan varandra också, men ändå är det väl så att vi på något plan faktiskt gör det.
Ida är bland annat expert på att skicka sms precis när jag tar upp mobilen. Det är lite lätt obehagligt men man vänjer sig till slut.
Jag är så oerhört glad över att jag har en vän som ringer mig när jag måste vänta två timmar på en buss hem och som pratar tills min mottagning försvinner alternativt mobilen dör.
Det låter inte så viktigt, men det är då jag verkligen behöver det.
Vi känner varandra utan att egentligen veta allt om varandra, och det finns aldrig någon press på att vi "måste" göra något när vi umgås med varandra. Vi kan utan att få tråkigt sitta och dricka kaffe bakom aulan i ett par timmar eller roa oss med Idas favorittidsfördriv musikquizzar på internet en hel kväll.
Självklart hittar vi på saker också, som musik-drinking games med alkoholfria drinkar (glassdrinkar med piggelin och fruktsoda rekommenderas dock inte).
Film: Garden State
För att det är en underbart mysig liten indiefilm som vi båda tycker om men som vi faktiskt aldrig sett tillsammans. Vi borde också titta på Björnbröder 2, men det står på vår "Att göra"-lista så den får inte vara med här.
Garden State är en film jag rekommenderar varmt. Natalie Portman är en fantastisk skådespelerska som jag beundrar mycket och filmens soundtrack är riktigt, riktigt bra. (Innehåller bland annat bandet The Shins som Ida fick mig att upptäcka. - Lyssna på dem här: The Shins på Spotify )
Att äta: Amerikanska pannkakor
(Lite nytt ska det väl ändå vara såhär när jag beslutat att låta min blogg handla mer om mat)
Amerikanska pannkakor är något min mor gjort till mig och mina syskon hundratals gånger och något jag själv gjort till Ida ett antal gånger, och det passar sig visserligen kanske bättre en lördagmorgon, men det är ändå ett recept jag förknippar med Ida och gärna delar med mig.
Recept på amerikanska pannkakor:
4 2/3 dl mjöl
1 tsk salt
1 msk socker
2 tsk bakpulver
2 ägg
3 1/2 dl mjölk
2 msk smält smör
Rör ihop ingredienserna,
hetta upp olja (tex. raps- eller solrosolja) i en stekpanna eller plättlagg.
Klicka ut smeten och stek.
Servera med rikligt med äkta lönnsirap och smör!
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=_o0kxyEgLT8
- För att det kan vara det roligaste ögonblicket i That 70's show, någonsin, och för att det var Ida som visade det för mig från början.
- Queen - You're my best friend.
Fredagsmyset är tillbaka!
- Kanske bara för den här veckan... kanske för gott. Man vet aldrig med mig.
Det känns faktiskt lite sorgligt att jag faktiskt behövde kolla upp hur de här inläggen brukade vara uppbyggda.
I alla fall... dagens fredagsmys ska vara med den person som jag helst umgås med en fredagkväll i vanliga fall (Ja, hellre än David Bowie/Duff McKagan/Poppy Montgomery/Audrey Hepburn),
Ida.
Jag tänkte också att det kan vara vettigt att dedikera ett helt inlägg till min älgbror, för det förtjänar hon.
"Fredagsmys"
"Ni verkar sitta ihop lite... som vänner alltså."
- Sandras kusin Sofie
Vi understryker ganska ofta att vi faktiskt inte gör det. Vi gör faktiskt saker utan varandra också, men ändå är det väl så att vi på något plan faktiskt gör det.
Ida är bland annat expert på att skicka sms precis när jag tar upp mobilen. Det är lite lätt obehagligt men man vänjer sig till slut.
Jag är så oerhört glad över att jag har en vän som ringer mig när jag måste vänta två timmar på en buss hem och som pratar tills min mottagning försvinner alternativt mobilen dör.
Det låter inte så viktigt, men det är då jag verkligen behöver det.
Vi känner varandra utan att egentligen veta allt om varandra, och det finns aldrig någon press på att vi "måste" göra något när vi umgås med varandra. Vi kan utan att få tråkigt sitta och dricka kaffe bakom aulan i ett par timmar eller roa oss med Idas favorittidsfördriv musikquizzar på internet en hel kväll.
Självklart hittar vi på saker också, som musik-drinking games med alkoholfria drinkar (glassdrinkar med piggelin och fruktsoda rekommenderas dock inte).
Film: Garden State
För att det är en underbart mysig liten indiefilm som vi båda tycker om men som vi faktiskt aldrig sett tillsammans. Vi borde också titta på Björnbröder 2, men det står på vår "Att göra"-lista så den får inte vara med här.
Garden State är en film jag rekommenderar varmt. Natalie Portman är en fantastisk skådespelerska som jag beundrar mycket och filmens soundtrack är riktigt, riktigt bra. (Innehåller bland annat bandet The Shins som Ida fick mig att upptäcka. - Lyssna på dem här: The Shins på Spotify )
Att äta: Amerikanska pannkakor
(Lite nytt ska det väl ändå vara såhär när jag beslutat att låta min blogg handla mer om mat)
Amerikanska pannkakor är något min mor gjort till mig och mina syskon hundratals gånger och något jag själv gjort till Ida ett antal gånger, och det passar sig visserligen kanske bättre en lördagmorgon, men det är ändå ett recept jag förknippar med Ida och gärna delar med mig.
Recept på amerikanska pannkakor:
4 2/3 dl mjöl
1 tsk salt
1 msk socker
2 tsk bakpulver
2 ägg
3 1/2 dl mjölk
2 msk smält smör
Rör ihop ingredienserna,
hetta upp olja (tex. raps- eller solrosolja) i en stekpanna eller plättlagg.
Klicka ut smeten och stek.
Servera med rikligt med äkta lönnsirap och smör!
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=_o0kxyEgLT8
- För att det kan vara det roligaste ögonblicket i That 70's show, någonsin, och för att det var Ida som visade det för mig från början.
People down here think I'm crazy, but I don't care...
...trials and tribulations, I've had my share
There ain't nothing gonna stop me now 'cause I'm almost there
- Anika Noni Rose - Almost there
Så min blogg har fått en liten makeover såhär i lovtider...
I denna egentligen ganska enkla design ligger mängder av blod svett och tårar. Jag har aldrig påstått att webdesign är något jag har fallenhet för. Det är Idas avdelning.
Men jag lyckades slutligen åstadkomma detta, och jag är i själva verket riktigt nöjd med slutresultatet.
Den helt fantastiska bilden är förresten tagen av min absoluta favorit-Ida. (Go ahead, läs hennes grymma (och snygga) blogg här: http://bauhausfashion.blogg.se/ !!!)
Jag har bestämt mig för att låta bloggen handla om allt det den handlat om tidigare, vänskap, böcker filmer och musik men jag ska från och med nu börja introducera ett annat av mina stora glädjeämnen i livet, mat.
Jag älskar nämligen både att baka och att laga mat till mina nära och kära och nu är det alltså dags att dela med mig av matminnen, recept och andra småtips.
Ett av mina absolut bästa matminnen är av en oväntad maträtt på en oväntad plats.
Det var sportlov skulle jag tro, för det var kallt ute.
Jag, min mor, min bror och min halvsyster var på runtresa i Danmark och gjorde ett stopp på det moderna konstmuséet Louisiana.
I muséets café där vi skulle äta lunch fanns det mest smörgåsar, något jag inte riktigt kände för i kylan. Dock visade det sig att de hade en dagens soppa... något jag var oerhört skeptisk till i början, men som jag till slut tog i alla fall efter att ha fått reda på att det var morotssoppa. Kanske inte det godaste i världen, men varm mat är varm mat och det var i alla fall inte svampsoppa.
Dock skulle det visa sig att denna morotssoppa, på Louisianas café, var bland det godaste jag någonsin ätit.
Ibland handlar det kanske om att gå in utan förväntningar och våga testa för att uppleva något riktigt, riktigt bra.
Recept på morotssoppa (Det här kommer i orginal från mattidningen Buffé):
5 morötter
1 gul lök
2 potatisar
2 vitlöksklyftor
2 tsk färsk riven ingefära
1 krm kajennpeppar
1 krm gurkmeja
1 hönsbuljongtärning + 6 dl vatten
1 lime
2 1/2 dl matlagningsgrädde
2 msk olivolja
salt och peppar
Jag har dessutom bestämt mig för att bli FBI-agent,
bara sådär by the way, eftersom...
-de alltid är sjukt snyggt klädda. Både på kontoret och i fält.
-de får skjuta
-de får sätta dit korkade amerikaner.
Kan det bli bättre? Nej, egentligen inte.
Så det är väl så dags att slå in på en annan bana nu då.
//Sandra
There ain't nothing gonna stop me now 'cause I'm almost there
- Anika Noni Rose - Almost there
Så min blogg har fått en liten makeover såhär i lovtider...
I denna egentligen ganska enkla design ligger mängder av blod svett och tårar. Jag har aldrig påstått att webdesign är något jag har fallenhet för. Det är Idas avdelning.
Men jag lyckades slutligen åstadkomma detta, och jag är i själva verket riktigt nöjd med slutresultatet.
Den helt fantastiska bilden är förresten tagen av min absoluta favorit-Ida. (Go ahead, läs hennes grymma (och snygga) blogg här: http://bauhausfashion.blogg.se/ !!!)
Jag har bestämt mig för att låta bloggen handla om allt det den handlat om tidigare, vänskap, böcker filmer och musik men jag ska från och med nu börja introducera ett annat av mina stora glädjeämnen i livet, mat.
Jag älskar nämligen både att baka och att laga mat till mina nära och kära och nu är det alltså dags att dela med mig av matminnen, recept och andra småtips.
Ett av mina absolut bästa matminnen är av en oväntad maträtt på en oväntad plats.
Det var sportlov skulle jag tro, för det var kallt ute.
Jag, min mor, min bror och min halvsyster var på runtresa i Danmark och gjorde ett stopp på det moderna konstmuséet Louisiana.
I muséets café där vi skulle äta lunch fanns det mest smörgåsar, något jag inte riktigt kände för i kylan. Dock visade det sig att de hade en dagens soppa... något jag var oerhört skeptisk till i början, men som jag till slut tog i alla fall efter att ha fått reda på att det var morotssoppa. Kanske inte det godaste i världen, men varm mat är varm mat och det var i alla fall inte svampsoppa.
Dock skulle det visa sig att denna morotssoppa, på Louisianas café, var bland det godaste jag någonsin ätit.
Ibland handlar det kanske om att gå in utan förväntningar och våga testa för att uppleva något riktigt, riktigt bra.
Recept på morotssoppa (Det här kommer i orginal från mattidningen Buffé):
5 morötter
1 gul lök
2 potatisar
2 vitlöksklyftor
2 tsk färsk riven ingefära
1 krm kajennpeppar
1 krm gurkmeja
1 hönsbuljongtärning + 6 dl vatten
1 lime
2 1/2 dl matlagningsgrädde
2 msk olivolja
salt och peppar
Skala och skär morötterna, löken och potatis i mindre bitar. Skala och finhacka vitlöken.
Hetta upp oljan i en rymlig kastrull. Fräs morot, lök och potatis. Tillsätt ingefära, vitlök, kajennpeppar och gurkmeja.
Tillsätt buljongtärning och vatten. Låt koka under lock ca 15 minuter, tills grönsakerna är riktigt mjuka.
Mixa soppan med stavmixer eller i matberedare.
Pressa i juicen från limen. Tillsätt matlagningsgrädde och värm upp soppan utan att låta den koka. Smaka av med salt och peppar.
Garnera med örtkryddade brödkrutonger
Jag har dessutom bestämt mig för att bli FBI-agent,
bara sådär by the way, eftersom...
-de alltid är sjukt snyggt klädda. Både på kontoret och i fält.
-de får skjuta
-de får sätta dit korkade amerikaner.
Kan det bli bättre? Nej, egentligen inte.
Så det är väl så dags att slå in på en annan bana nu då.
//Sandra
You know the way to keep me on my toes...
- Joshua Radin & Ingrid Michaelson - Sky
Jag försöker skriva något vettigt men jag ger upp varenda gång.
Jag försöker rita något... skapa något... men så finns den där förbaskade apan på axeln som viskar att det är bra, men inte bra nog, - att inget någonsin är bra nog.
Sjunger gör jag. Men bara sånger som inte betyder något... och då blir rösten tom och jag når inte riktigt dit jag egentligen vill.
Det enda jag egentligen blir nöjd med är att baka och laga mat. Jag har bakat muffins som på löpande band de senaste dagarna (Mycket uppskattat av Watson med familj förstås. Särskilt Ricky som fick slicka degbunken.)
Cupcakes i söndags och citronpluggmuffins idag.
Men egentligen ska jag inte vara så negativ...
det är lov, jag behöver inte stressa och jag är inte helt isolerad från omvärlden... bara nästan.
Imorgon ska jag ju trots allt åka hela vägen hem till Skara.
... och jag kan stanna uppe och se reprisen av Numb3rs på TV4 om nätterna. Det är absolut inget jag kan klaga över.
Dagens YouTube 1:
http://www.youtube.com/watch?v=EVSFzswY3XY
Motivering:
Jag kan inte låta bli... det är ju så sött!
"I'd... call you."
"Thought so."
Dagens YouTube 2 (För att det var så länge sedan):
http://www.youtube.com/watch?v=Fyg0h6tk-MM
Motivering:
För att 80-talsvideor gör mig glad... särskilt när Björn Skifs springer runt i ett jättekonstigt schacktemat landskap i glansig kostym men utan skjorta och ska föreställa domare till en schackmatch. Det går inte ihop och det är underbart underhållande.
Nothing I write is ever enough...
... och när jag låter någon annan skriva dem åt mig så spelar de ändå ingen roll.
Men jag försöker i alla fall.
"Something is said, it sits in my head
It's been there too long, it's killing me slow
It's rolling around, it's pushing me down
It's keeping the good part of me closed
Can't you see that when I find you, I'll find me
Oh I need you to know today I'll wait for you always"
- Joshua Radin - When you find me
