...See the sunlight in her soul

U2 - Luminous Times (Hold on to love)

---

Jag är äldst bland syskonen i min familj.
I alla fall av de som jag på något sätt är biologiskt besläktad med.
Jag har en lillebror, och två småsystrar. Systrarna bor förvisso i olika familjer, men de är ändå släkt med mig. Till hälften i alla fall.
Om man ska se på forskarnas resultat så ska jag därför vara allvarlig, plugga hårt och ta ansvar hemma.

Det är bara jag och min bror som delar föräldrar.
Men för mig har det aldrig riktigt varit så... för även om hon dog, så finns hon där som en skugga.
Min storasysyster.

Det är nämligen såhär, att även om jag stämmer in på definitionen av det äldsta syskonet, så passar jag också in på definitionen av ett mellanbarn. Jag är nämligen inte den där sortens person som lätt skaffar nya kontakter, jag är i själva verket ganska inåtvänd och blyg. 

När jag var liten var jag ett sånt där barn som antingen klängde i träd och tog vilda chansningar då jag hoppade över åar och bäckar, eller så satt jag inne och läste. Bara det är ett tecken på min dubbla mentalitet som lillasyster/storasyster. 

Jag fick aldrig träffa min syster. Hon var dödfödd. 
Ändå betyder det något för mig att hon föddes alls. För även om jag vet att om hon inte dött så hade jag kanske inte funnits... så undrar jag hurdan hon skulle ha varit... och om det kanske, trots allt var meningen att jag skulle ha en syster, bara att hon togs ifrån mig redan innan jag föddes. 

Jag har inte pratat med min bror om det, inte heller med min mamma eller pappa.
Det känns lite tabu. Mamma skulle bara bli ledsen, pappa skulle vända sig inåt... och jag vet inte, men min bror har inte fått samma uppfattning om saken som jag. 

Jag saknar min syster. Min kanskesyster. 
Min nästansyster. 

Men hon är ändå min syster. Min syster och min skyddsängel. 
Den som gjort att jag, trots upprepade fall från träd, trots den där gången jag föll ned från bergskanten, trots den där gången på gymnastiken... inte skadat mig mer än att jag fått sy två stygn, och det var bara en enda gång. 


Hanna. Jag saknar dig. 

Samtidigt ekar alltid frågan,
Kan jag sakna en syster som jag aldrig mött?

---

Dagens dikt: 

Annabel Lee
- Edgar Allan Poe

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;--
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.
She was a child and I was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love--
I and my Annabel Lee--
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud by night
Chilling my Annabel Lee;
So that her high-born kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in Heaven,
Went envying her and me:--
Yes! that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of a cloud, chilling
And killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we--
Of many far wiser than we-
And neither the angels in Heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee:--

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I see the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In her sepulcher there by the sea--
In her tomb by the side of the sea.