Just the place to bury a crock of gold!
...I should like to bury something precious, in every place I've been happy. And then when I was old, and ugly and miserable, I could come back, and dig it up, and remember.
- Sebastian Flyte
Oh well, det var oundvikligt och jag var verkligen tvungen.
Jag såg nyinspelningen av "En förlorad värld".
För att börja från början har jag sedan jag läste boken för ett par år sedan. (den blev rekommenderad av en god vän, litteraturälskare och tillika faghag.) Jag blev förälskad i det vackra språket och självklart också i huvudpersonerna Charles och Sebastian och deras relation.
Efter att ha läst boken såg jag miniserien från 1981 och eftersom Jeremy Irons spelade rollen som Charles och för att spänningen mellan honom och Anthony Andrews var så påtaglig att det fick mig att studsa upp och ned av frustration för att det aldrig hände något (såvida man inte gör som jag och läser mellan raderna) gjorde att jag var såld på den också. Dessutom var den trogen sin litterära förlaga, något som ju inte är helt vanligt.
Filmen å andra sidan, är bara trogen det faktum att filmer baserade på böcker aldrig är trogna sin förlaga. Många saker var bortklippta, fruktansvärt mycket var tillagt.
Men det var både på ont och gott faktiskt.
För det första var kärlekstriangeln mellan Charles och syskonen Sebastian och Julia mer tydlig eftersom Julia och Charles förälskelse i henne dök upp tidigare i filmen genom att Julia följer med på en resa till Venedig (som Sebastian och Charles i boken gjorde själva)
För det andra klargjorde de, en gång för alla att Sebastians känslor för Charles var allt annat än vänskapliga. Inte nog med att de behållt spänningen från boken och tv-serien utan de rörde om möjligt mer vid varandra än tidigare. Vissa ögonblick var så frustrerande att se på att jag ville kasta saker på tv:n för att jag innerst inne visste att "nej det kommer inte hända något nu heller". Andra ögonblick chockade mig till tystnad, som när Sebastian faktiskt kysste Charles. Det första jag sa efter den utväxlingen var att "Det DÄR hände då inte i boken... men det var väldigt mycket bättre."
Jag kan inte förneka att jag tyckte att första halvtimmen av filmen var underbar. Därifrån gick den till att vara alltmer frustrerande och ju mer utrymme Julia fick desto jobbigare blev den. Hon är och förblir i mina ögon en karaktär som jag alltid kommer att ha svårt att identifiera mig med på grund av sin starka religösa tro som jag bara kan försöka men aldrig kommer att förstå. Emma Thompson gjorde dock ett fantastiskt jobb med att bygga upp den delen av filmen, allt annat till trots.
För att vara trogen boken är filmen ett bottennapp och långt ifrån den fantastiska adaption som miniserien utgjorde. Dock är skådespelarprestationerna i filmen mycket bra och miljöerna och kameraåkningarna vackra.
Som film är den underbar. Och det är så jag har beslutat mig för att se den i fortsättningen också.
Som film älskar jag den lika mycket som jag älskar boken och tv-serien. Men de är helt olika saker.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=YXG83p2nkHw
Motivering:
Beatles = LOVE
- Sebastian Flyte
Oh well, det var oundvikligt och jag var verkligen tvungen.
Jag såg nyinspelningen av "En förlorad värld".
För att börja från början har jag sedan jag läste boken för ett par år sedan. (den blev rekommenderad av en god vän, litteraturälskare och tillika faghag.) Jag blev förälskad i det vackra språket och självklart också i huvudpersonerna Charles och Sebastian och deras relation.
Efter att ha läst boken såg jag miniserien från 1981 och eftersom Jeremy Irons spelade rollen som Charles och för att spänningen mellan honom och Anthony Andrews var så påtaglig att det fick mig att studsa upp och ned av frustration för att det aldrig hände något (såvida man inte gör som jag och läser mellan raderna) gjorde att jag var såld på den också. Dessutom var den trogen sin litterära förlaga, något som ju inte är helt vanligt.
Filmen å andra sidan, är bara trogen det faktum att filmer baserade på böcker aldrig är trogna sin förlaga. Många saker var bortklippta, fruktansvärt mycket var tillagt.
Men det var både på ont och gott faktiskt.
För det första var kärlekstriangeln mellan Charles och syskonen Sebastian och Julia mer tydlig eftersom Julia och Charles förälskelse i henne dök upp tidigare i filmen genom att Julia följer med på en resa till Venedig (som Sebastian och Charles i boken gjorde själva)
För det andra klargjorde de, en gång för alla att Sebastians känslor för Charles var allt annat än vänskapliga. Inte nog med att de behållt spänningen från boken och tv-serien utan de rörde om möjligt mer vid varandra än tidigare. Vissa ögonblick var så frustrerande att se på att jag ville kasta saker på tv:n för att jag innerst inne visste att "nej det kommer inte hända något nu heller". Andra ögonblick chockade mig till tystnad, som när Sebastian faktiskt kysste Charles. Det första jag sa efter den utväxlingen var att "Det DÄR hände då inte i boken... men det var väldigt mycket bättre."
Jag kan inte förneka att jag tyckte att första halvtimmen av filmen var underbar. Därifrån gick den till att vara alltmer frustrerande och ju mer utrymme Julia fick desto jobbigare blev den. Hon är och förblir i mina ögon en karaktär som jag alltid kommer att ha svårt att identifiera mig med på grund av sin starka religösa tro som jag bara kan försöka men aldrig kommer att förstå. Emma Thompson gjorde dock ett fantastiskt jobb med att bygga upp den delen av filmen, allt annat till trots.
För att vara trogen boken är filmen ett bottennapp och långt ifrån den fantastiska adaption som miniserien utgjorde. Dock är skådespelarprestationerna i filmen mycket bra och miljöerna och kameraåkningarna vackra.
Som film är den underbar. Och det är så jag har beslutat mig för att se den i fortsättningen också.
Som film älskar jag den lika mycket som jag älskar boken och tv-serien. Men de är helt olika saker.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=YXG83p2nkHw
Motivering:
Beatles = LOVE
Kommentarer
Postat av: Col
Vi får glana den :D
Trackback
