You're just like a pill...

...instead of making me better, you keep making me ill.
-P!nk - Just like a pill





Illustration: Sandra Norrgård - "Hamlet och Ofelia i 30talsmiljö med Karl Lagerfeldkläder"


Det är sällan jag erkänner detta men jag är lite lätt hypokondrisk.

Just nu sitter jag nämligen med värkande arm efter att min bror slog mig på den. Min första reaktion är att det går över. En halvtimme senare har jag helt plötsligt utvecklat det hela till ett brutet ben.
Jag växlar mellan att se en lätt svullnad på högra armen till att dementera det hela med orden "Äsch, det är ingen fara med mig"

Faktum är att något inom mig säger att om jag hade brutit ett ben så hade jag omöjligen kunnat skriva detta inlägg.
Men internet och http://www.vardguiden.se/ gör att jag ofta blåser upp saker mycket större än vad de egentligen är. En våg av stressillamående gör att jag tror att jag fått maginfluensa och en vanlig men ihållande förkylning gör att jag förstås tror att jag fått bihåleinflammation eller något liknande.


Problemet... eller det kanske är positivt? ...är i alla fall att jag hatar sjukhus. Detta gör att jag hellre sitter hemma med mantrat "det går över" (vilket det ofta gör) än att jag åker till sjukhuset.
Som när jag blev matförgiftad och min styvpappa ville få mig till sjukhuset och jag svarade "aldrig i livet". Tänk om det faktiskt hade varit något allvarligt?
Ett annat exempel är väl när jag hade andra gradens brännskador på fötterna. Egentligen ska man då uppsöka läkare men jag läste bara rådet att vid andra gradens brännskador kan man vänta tills att de går över. Jag missade (dock inte frivilligt) parantesen om att om de finns på händer och fötter ska man uppsöka läkare. Men jag överlevde tills att skadorna läktes, även om det gjorde ont på vägen.



Jag vet bara att jag absolut inte kan ha brutit armen nu av fyra anledningar:

1. Min bror slår inte särskilt hårt.

2. Det är barnteaterpremiär på Tisdag. Då kan jag INTE gå med mitella.

3. Jag ska cykla till stan och träffa Rad för första gången på länge i morgon.

4. Det är Filip och Fredrik - Söndagsparty i morgon, om jag måste sitta på vårdcentraler och sjukhus hela dagen kommer jag att missa det med största säkerhet.


Så ja, jag återkommer när jag vaknat i morgon och insett att jag bara har ett blåmärke på armen och att jag mår finfint.


//Er käre hypokondriker, Sandra


P.S. Det knakade just i min axel, jag måste erkänna att även DET gör mig lite nojig. D.S.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0