Det har inget att göra med att inte vara inspirerad eller att inte vilja skriva, bara med oviljan att skriva just här. Skriva just i den här bloggen. Och så är det med mig och denna blogg, och det får ni, kära läsare, nog leva med.

De där veckorna och månaderna jag inte skriver, de kommer att hända. Jag skriver annat då, kanske inte viktigare egentligen, men mer vad jag känner för just då.

Jag tycker att livet är för kort och skrivandet för underbart för att jag ska slösa bort det på att skriva inlägg som jag när jag tittar tillbaka på inte kommer vara nöjd med, störa mig på eller inte se poängen med. För så blir det ofta, när jag skriver saker utan känsla.

Nu är jag tillbaka i alla fall. För dagen och kanske för obestämd tid.

---

Dag 6 : Musik

Musik betyder väldigt mycket för mig. Det kan jag klargöra snabbt och enkelt. Jag har en eller flera låtar för varje sinnesstämning, en och annan skiva som jag lyssnar mest på när jag befinner mig i en viss situation.
Jag har skrivit mycket om musik. Här på bloggen, i mina dikter, i mina noveller och övriga texter. Musik är en central punkt i mitt liv och jag skulle helt ärligt vilja säga att jag många gånger inte riktigt vet vad jag skulle göra utan den. Med musiken som en konstant i mitt liv har jag svårt för att förstå de människor som inte ser musik på det sättet. De människor som musiken bara är... bakgrundsljud för, på sin höjd. Självklart respekterar jag dem lika mycket som alla andra, jag har bara svårt att förstå det. Troligen lika svårt som de har att förstå min relation till musiken.

För en relation med den, det har jag.
Jag kan gråta till musik, mycket lättare än vad jag har för att gråta inför människor. Det handlar återigen om de där ögonblicken och de där textraderna och just det där sättet att spela på som gör att jag känner igen mig. Som gör att jag förstår att någon annan varit där jag är. På samma sätt som jag ser många böcker och en handfull filmer. För till mig talar riktigt bra musik till mig precis lika tydligt och klart som vilken bok som helst gör.
På min mp3, på min dator och min Spotify har jag spellistor för alla humör. Alla känslor. Självklart finns det stunder då jag bara vill ha tystnad, och det går också bra. Men musiken finns där. Skriker när jag vill skrika, låter mig släppa på tårarna och är något att dansa galet överlyckligt till medan min bror ser på och skakar på huvudet.
Sedan sjunger jag ju förstås också, för mig själv väldigt ofta. Mest när jag är glad över något eller bara på allmänt gott humör.
Just nu sjunger jag mer, andra stunder sjunger jag mindre.

Ett liv är en bergochdalbana. Mitt också. Och jag är som musikälskare väldigt tacksam att den finns där för mig. Alla gånger.