I get by
....with a little help from my friends.
- The Beatles - With a little help from my friends
Dag 7 – Vänner
Det är så svårt att skriva om sådana här saker på en blogg där jag på något sätt beslutat att jag inte vill bli för personlig. Inte för att jättemånga utöver mina vänner och familj läser den särskilt ofta, utan mer för att jag inte riktigt vill ha så stor del av mig där ute, publicerat i klarspråk.
Jag har min dagbok till det. Den där öppenheten. Kanske är det därför jag bloggar så sällan, för att jag skriver allt vardagligt som händer, stort som smått, i min dagbok.
Jag älskar mina vänner. Det gör jag verkligen.
Jag har blivit sviken förut, som så många andra har, jag har trott att jag har haft vänner som sedan vänt mig ryggen och jag har i min tur, om än ofrivilligt, råkat svika andra. Det är sådant som händer. Det gör ont i mig i efterhand när jag kommer till insikt om det, och har jag tur så går det att lappa ihop. För mina vänner är viktiga för mig. Väldigt viktiga.
De närmsta vännerna är inte jättemånga i antal. Men de jag har ser jag som riktiga vänner. Sådana som finns där i ur och skur om jag skulle behöva det. Som står ut med mina konstigaste perioder och dummaste uttalanden. Och det är helt fantastiskt. Det är ömsesidiga relationer och ömsesidig värme mellan oss, och jag vet att vad jag ger får jag alltid tillbaka, om inte mer.
De bästa minnena, de bästa ögonblicken jag har i mitt liv är ofta med dem. På något sätt. De är så fina och fantastiska människor allihopa, och jag är så glad att jag har dem, varje dag. Även om jag kanske inte säger det jämt och även om vi inte träffas jätteofta så är de så fruktansvärt viktiga för att jag ska fungera som människa. Och det gör det ännu viktigare att de vänner jag har står mig så nära. Jag har alltid någon jag kan prata med. Det vet jag, och den kunskapen gör allt lite lättare, hela tiden. Man känner sig så väldigt mycket mindre ensam då, och det är en stor och viktig del med vänner. Jag skulle inte känna mig alls lika bekväm som den jag är om jag inte hade dem.
- The Beatles - With a little help from my friends
Dag 7 – Vänner
Det är så svårt att skriva om sådana här saker på en blogg där jag på något sätt beslutat att jag inte vill bli för personlig. Inte för att jättemånga utöver mina vänner och familj läser den särskilt ofta, utan mer för att jag inte riktigt vill ha så stor del av mig där ute, publicerat i klarspråk.
Jag har min dagbok till det. Den där öppenheten. Kanske är det därför jag bloggar så sällan, för att jag skriver allt vardagligt som händer, stort som smått, i min dagbok.
Jag älskar mina vänner. Det gör jag verkligen.
Jag har blivit sviken förut, som så många andra har, jag har trott att jag har haft vänner som sedan vänt mig ryggen och jag har i min tur, om än ofrivilligt, råkat svika andra. Det är sådant som händer. Det gör ont i mig i efterhand när jag kommer till insikt om det, och har jag tur så går det att lappa ihop. För mina vänner är viktiga för mig. Väldigt viktiga.
De närmsta vännerna är inte jättemånga i antal. Men de jag har ser jag som riktiga vänner. Sådana som finns där i ur och skur om jag skulle behöva det. Som står ut med mina konstigaste perioder och dummaste uttalanden. Och det är helt fantastiskt. Det är ömsesidiga relationer och ömsesidig värme mellan oss, och jag vet att vad jag ger får jag alltid tillbaka, om inte mer.
De bästa minnena, de bästa ögonblicken jag har i mitt liv är ofta med dem. På något sätt. De är så fina och fantastiska människor allihopa, och jag är så glad att jag har dem, varje dag. Även om jag kanske inte säger det jämt och även om vi inte träffas jätteofta så är de så fruktansvärt viktiga för att jag ska fungera som människa. Och det gör det ännu viktigare att de vänner jag har står mig så nära. Jag har alltid någon jag kan prata med. Det vet jag, och den kunskapen gör allt lite lättare, hela tiden. Man känner sig så väldigt mycket mindre ensam då, och det är en stor och viktig del med vänner. Jag skulle inte känna mig alls lika bekväm som den jag är om jag inte hade dem.
Yes I'm let loose from the noose
...that's kept me hanging about.
- Back in Black - AC/DC
Robert Mapplethorpe och Patti Smith
Nej allvarligt talat, nu får det bli skärpning. Idag var mitt mål att ta tag i saker, och det gäller den här bloggen också. Alltså, jag ber om ursäkt för att jag återigen fullständigt ignorerat den här bloggen under en lång tidsperiod igen. Det är bara så att jag under långa tidsperioder faktiskt inte känner för att skriva i den. Alls.
- Back in Black - AC/DC
Robert Mapplethorpe och Patti Smith
Nej allvarligt talat, nu får det bli skärpning. Idag var mitt mål att ta tag i saker, och det gäller den här bloggen också. Alltså, jag ber om ursäkt för att jag återigen fullständigt ignorerat den här bloggen under en lång tidsperiod igen. Det är bara så att jag under långa tidsperioder faktiskt inte känner för att skriva i den. Alls.
Det har inget att göra med att inte vara inspirerad eller att inte vilja skriva, bara med oviljan att skriva just här. Skriva just i den här bloggen. Och så är det med mig och denna blogg, och det får ni, kära läsare, nog leva med.
De där veckorna och månaderna jag inte skriver, de kommer att hända. Jag skriver annat då, kanske inte viktigare egentligen, men mer vad jag känner för just då.
Jag tycker att livet är för kort och skrivandet för underbart för att jag ska slösa bort det på att skriva inlägg som jag när jag tittar tillbaka på inte kommer vara nöjd med, störa mig på eller inte se poängen med. För så blir det ofta, när jag skriver saker utan känsla.
Nu är jag tillbaka i alla fall. För dagen och kanske för obestämd tid.
Dag 6 : Musik
Musik betyder väldigt mycket för mig. Det kan jag klargöra snabbt och enkelt. Jag har en eller flera låtar för varje sinnesstämning, en och annan skiva som jag lyssnar mest på när jag befinner mig i en viss situation.
Jag har skrivit mycket om musik. Här på bloggen, i mina dikter, i mina noveller och övriga texter. Musik är en central punkt i mitt liv och jag skulle helt ärligt vilja säga att jag många gånger inte riktigt vet vad jag skulle göra utan den. Med musiken som en konstant i mitt liv har jag svårt för att förstå de människor som inte ser musik på det sättet. De människor som musiken bara är... bakgrundsljud för, på sin höjd. Självklart respekterar jag dem lika mycket som alla andra, jag har bara svårt att förstå det. Troligen lika svårt som de har att förstå min relation till musiken.
För en relation med den, det har jag.
Jag kan gråta till musik, mycket lättare än vad jag har för att gråta inför människor. Det handlar återigen om de där ögonblicken och de där textraderna och just det där sättet att spela på som gör att jag känner igen mig. Som gör att jag förstår att någon annan varit där jag är. På samma sätt som jag ser många böcker och en handfull filmer. För till mig talar riktigt bra musik till mig precis lika tydligt och klart som vilken bok som helst gör.
På min mp3, på min dator och min Spotify har jag spellistor för alla humör. Alla känslor. Självklart finns det stunder då jag bara vill ha tystnad, och det går också bra. Men musiken finns där. Skriker när jag vill skrika, låter mig släppa på tårarna och är något att dansa galet överlyckligt till medan min bror ser på och skakar på huvudet.
Sedan sjunger jag ju förstås också, för mig själv väldigt ofta. Mest när jag är glad över något eller bara på allmänt gott humör.
Just nu sjunger jag mer, andra stunder sjunger jag mindre.
Ett liv är en bergochdalbana. Mitt också. Och jag är som musikälskare väldigt tacksam att den finns där för mig. Alla gånger.
Dag 6 : Musik
Musik betyder väldigt mycket för mig. Det kan jag klargöra snabbt och enkelt. Jag har en eller flera låtar för varje sinnesstämning, en och annan skiva som jag lyssnar mest på när jag befinner mig i en viss situation.
Jag har skrivit mycket om musik. Här på bloggen, i mina dikter, i mina noveller och övriga texter. Musik är en central punkt i mitt liv och jag skulle helt ärligt vilja säga att jag många gånger inte riktigt vet vad jag skulle göra utan den. Med musiken som en konstant i mitt liv har jag svårt för att förstå de människor som inte ser musik på det sättet. De människor som musiken bara är... bakgrundsljud för, på sin höjd. Självklart respekterar jag dem lika mycket som alla andra, jag har bara svårt att förstå det. Troligen lika svårt som de har att förstå min relation till musiken.
För en relation med den, det har jag.
Jag kan gråta till musik, mycket lättare än vad jag har för att gråta inför människor. Det handlar återigen om de där ögonblicken och de där textraderna och just det där sättet att spela på som gör att jag känner igen mig. Som gör att jag förstår att någon annan varit där jag är. På samma sätt som jag ser många böcker och en handfull filmer. För till mig talar riktigt bra musik till mig precis lika tydligt och klart som vilken bok som helst gör.
På min mp3, på min dator och min Spotify har jag spellistor för alla humör. Alla känslor. Självklart finns det stunder då jag bara vill ha tystnad, och det går också bra. Men musiken finns där. Skriker när jag vill skrika, låter mig släppa på tårarna och är något att dansa galet överlyckligt till medan min bror ser på och skakar på huvudet.
Sedan sjunger jag ju förstås också, för mig själv väldigt ofta. Mest när jag är glad över något eller bara på allmänt gott humör.
Just nu sjunger jag mer, andra stunder sjunger jag mindre.
Ett liv är en bergochdalbana. Mitt också. Och jag är som musikälskare väldigt tacksam att den finns där för mig. Alla gånger.
