Why must you go when you could easily stay?

...You can make yourself at home, I'll be helping you unpack,
You don't have to pretend,
You don't have to love me back.
- Deportees - I wanna be in your gang





På sistone har det funnits hundratals saker jag velat säga till vissa personer och vid vissa tillfällen i min vardag, men jag har aldrig riktigt förmått mig att göra det.
Ibland har jag känt mig fånig för att jag ens tänkt dem, vissa gånger har jag varit rädd, andra har jag helt enkelt inte orkat och nån gång då och då har det faktiskt inte behövts, för jag har gjort mig förstådd i alla fall.

Jag har alltid haft lättare för att skriva saker än att prata. Jag tycker till exempel inte om att prata i telefon (med ett fåtal undantag, ni vet vilka ni är.) men jag har ett antal väldigt goda och nära brevvänner.
De där gångerna jag egentligen skulle vilja säga saker funderar jag alltid på att skriva dem... men samtidigt finns det för mig saker som faktiskt borde sägas till personen i fråga, och inte skrivas i ett brev som aldrig postas, eller i ett sms eller snabbmeddelande på vilket jag inte får se reaktionen i alla fall.

Det är lätt att önska att jag kunde anlita någon att tala för mig. Fast det vore i och för sig också fånigt...
såvida det inte handlade om en person som jag skulle be om ursäkt till och jag anlitade dennes favoritband för att sjunga en låt om det hela, för det vore ju faktiskt rätt coolt (och dyrt).


Det är svårt att riktigt veta vad som behövs sägas också... jag har flera gånger varit med om att jag tagit ett djupt andetag och hasplat ur mig hela historien bara för att få en allvetande blick och ett "Jag vet" till svar. 
Jag gissar att det handlar om att veta vilka som känner en väl nog för att redan veta, men att aldrig utgå från att de faktiskt gör det. 
Kanske är det ibland trots allt bättre att säga det i alla fall. Bara för säkerhets skull. 


I'm still secretly hoping that you will get it without my help.






Min mamma skrev ned recept i min receptbok en gång och vissa av dem har en lite mer personlig touch än andra, det här är ett av dem:

Kladdkaka - Mot allt

OBS! 
Mycket bra när man mår Bläää. 
Doktorns order
(åtminstone mammas)

Sätt ugnen på 200 grader

Blanda: 

3 dl socker
2 dl mjöl
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
90 g smält smör eller margarin

Grädda i mitten av ugnen i 15 minuter


Om sanningen ska fram så kan jag erkänna att det faktiskt hjälper en hel del också.



Dagens YouTube: 

http://www.youtube.com/watch?v=2YOYv7Er4Ak

Motivering: 

För att den är så... jag vet inte... hysteriskt töntig att jag fick ett skrattanfall tidigare idag när jag drack 7up och kom ihåg den.
Det känns också skönt att veta att Rob Morrow inte alltid varit cool.

Nothing I write is ever enough...

... och när jag låter någon annan skriva dem åt mig så spelar de ändå ingen roll.
Men jag försöker i alla fall.

"Something is said, it sits in my head
It's been there too long, it's killing me slow
It's rolling around, it's pushing me down
It's keeping the good part of me closed
Can't you see that when I find you, I'll find me

Oh I need you to know today I'll wait for you always"


- Joshua Radin - When you find me


There are days every now and again I pretend I'm okay...

- Rascal Flats - What hurts the most





Förr eller senare måste det gå över.
Det går alltid över.

Det här skulle kunna bli självömkande, men det skulle ingen, allra minst jag själv, stå ut med.



Dagens YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=hubyFqSUaGA

För att det bara är sorgligt och vackert och för att jag kan varenda replik i just den här scenen fast jag inte sett filmen mer än en gång.




//Sandra

Är jag den enda i hela Sverige som inte har Spotify förresten?
Det är ju tur att sidor som http://www.spotifyinvite.se Finns då. Då kanske vi vanliga dödliga har en chans ändå.

Inside my heart is sleeping...



- Sting - Inside




När allt känns pest och kolera, då är det oerhört viktigt att hitta små glädjeämnen i livet.

För mig är det att upptäcka att jag kan stora delar av ett manus som jag kämpat med länge,
att komma hem och få en jättekram av min syster,
att hitta en youtubevideo som jag tycker om, antingen en gammal eller en ny
att lyssna på bra musik
att rita eller skriva

Det finns så mycket små saker som kan göra vardagen så mycket lättare att handskas med.
Ibland känner jag dock att jag inte lägger ned hälften så mycket tid som jag borde med att hitta de här smågrejerna.
När jag mår dåligt har jag en tendens att låta dem passera obemärkt.

Och det är så himla fel av mig eftersom det är då jag borde lägga märke till dem lite extra
När jag verkligen behöver dem.


//Sandra

I'm waiting, I'm waiting...





I'm waiting for the world to fall
I'm waiting for the scene to change
I'm waiting when the colors come
I'm waiting to let my world come undone

-Jars of Clay - Waiting for the world to fall

*

Jag ska bara ge upp.
Det är bara att inse när det är för sent för något.
 
Jag kan inte kämpa för något som gick förlorat för länge sedan.




Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=ILhJs8BLcTQ

Motivering:
Jag skrattar varje gång. Det får vara motivering nog.

Sleep pretty darling, do not cry...

...and I will sing you a lullaby.
- The Beatles - Golden Slumbers







Jag är dålig på att uppdatera här.
Men när jag inte mår på topp är det inte lika roligt att skriva längre.
Men jag försöker. Tro mig, jag försöker.

Det jag grämat mig för är över nu och jag borde slappna av. Men jag är rädd att jag ska bryta ihop eller bli sjuk eller dylikt om jag gör det.
Går på alvedon och C-vitaminer och går runt med min andra medecin i väskan ifall den skulle behövas. 

Jag vill ut och fota igen. Men inspirationen tryter.

*

Nog om mitt elände. Jag kan ju påpeka att musikimprovisationen som ska redovisas på Onsdag fortfarande känns ovanligt bra. Jag har en plan för hur vi ska kunna finslipa vårt nummer lite imorgon och det kommer att bli toppen. 
Det är en ytterst passionerad historia om ett möte mellan två ensamma och olyckliga människor som vet att de behöver varandra, men till vad är de inte riktigt säkra på. 

På tal om teater funderar jag på att kika in på ett par av pjäserna Mariestads teaterförening arrangerar under våren.

Är mycket nyfiken på Panikteaterns tolkning av Tjechovs "Frieriet" som visas i bibliotekets sessionssal. Publiken bjuds nämligen in i spelet och är gäster i huset istället för utomstående publik. 

Lorcas "Blodsbröllop" ska även den sättas upp. Har inte fått något direkt grepp om just denna föreställning men handlingen är intressant nog för att jag ska vilja se den i alla fall. 

Det var inte så lång tid sen jag var på teater men jag saknar det ändå. 
Det känns så mycket lättare att kunna glömma omvärlden för en stund. 

*

Vissa dagar förvånar mig. 
Vissa dagar är riktigt riktigt bra. 
Andra är riktigt riktigt dåliga

Båda förvånar mig för att de är så långt ifrån den grå dimman jag vandrar runt i. 



Dagens YouTube: 
 http://www.youtube.com/watch?v=3PU5Tsx36E0

Motivering: 
Utsökt utförd liten historia om tango och om att leva sin dröm och aldrig, aldrig sluta hoppas fast allt har blivit hemskt och grått.


 

I know many who are worse off than you...

...but you stick to your f***-ups like their made out of glue.
The Ark - Little Dysfunk you.







Idag är en sån där dag när jag börjar gråta till The Ark och absolut inte ska lyssna på Lars Winnerbäck.

Jag har idag insett att jag har extremt höga krav på mig själv, eftersom jag insåg att jag föraktar mig själv för att jag inte kunde göra bättre ifrån mig på ett prov än vad jag gjorde.
Jag insåg också att om jag får skriva omprov kommer jag att köra ned mig själv i botten under tyngden av mitt självförakt och att jag kan inte tänka mig något värre än ett IG i betyget.

Jag insåg även, när jag kommit hem, att mycket av detta har sin grund i mitt behov av bekräftelse från min far.
När jag försökte få åtminstone lite sympati för att det gått dåligt fnös han att jag "Tydligen inte läst på tillräckligt".
Det var tillräckligt för att få mig att knäckas totalt.

Min kusin och min mor å andra sidan försökte med tröstkramar i sms, uppmuntringar om att omprov inte var så illa och att de tänkte på mig.
Jag hade nog behövt lite sånt från den delen av min familj som faktiskt är närvarande i mitt liv.

Ska bara försöka bygga upp mig någorlunda innan jag får tillbaka provet. Jag kan inte göra något åt mitt resultat nu ändå.  



I've lost all resistance...

... and crossed some borderline.
- Wicked (the musical)







Jag har drabbats av en universalsjukdom.

Jag tror faktiskt att det är en sådan, ett sådant som de flesta i världen gör,

När någon frågar hur det är så svarar jag:
"Jotack bra." eller "Det är okej."

Fast det inte alls är så.
Fast jag kanske har haft en urusel dag och mått dåligt i månader och inte sovit ordentligt och har ont i nacken och migrän...
...så svarar jag att det är bra.

För det är lättast så.

Inga jobbiga följdfrågor som kan vara svåra att svara på.

Det är lättast att inte säga sanningen.

Det är lättast att inte säga
"Det är åt helvete med mig. Tackar som frågar. Hur är det med dig själv?"

Bittersweet and strange...

... finding you can change, learning you were wrong.
- Celine Dion and Peabo Bryson - Beauty and the beast







Varför bryr jag mig överhuvudtaget längre?
De jag försöker hjälpa sårar ju mig bara genom att inte bry sig ett uns om mig.

Why are you not here with me...

...doing crossword puzzles?
-Hello Saferide - I thought you said summer is going to take the pain away.







Det får räcka nu.

Bara att sträcka på sig och härda ut det sista innan jullovet.
Har inget annat val.

Inlämningar och prov.
De måste bli gjorda de också. Och det blir de inte om jag skjuter upp dem.

Jag är sjuk för tillfället men jag måste orka mig igenom det här sista.
Det är bara att ta ett djupt andetag och kämpa vidare.
Såhär veckan innan skolavslutning ska man ju känna sig lugn och sansad men allting verkar dyka upp samtidigt och jag har verkligen inte ork eller lust egentligen.

Men jag måste.
Måste väldigt mycket. Plugga, Städa, Slå in julklappar, Packa...

Jag börjar tvivla på att jag faktiskt kommer att orka jobba under jullovet.


Tvivel är en konstig sak...
Det gnager sig genom glädjen.



Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=uW6HbZXI9Y0

Motivering:
Hugo Weaving gör ett fantastiskt jobb bakom den där masken.

Yes I would give my heart gladly...

"But each day when she walks to the sea, she's looking straight ahead, not at me."
-Frank Sinatra - The girl from Ipanema







"När någon man älskar dör är det som om den personen lämnar en med hälften av det liv man haft tillsammans. Den människa man var i den andres ögon dör också med honom/henne."

citat ur "Guppy till kvällsmat" av Marika Cobbold Hjörne

*

När någon man älskar dör känns det som om man inte uppskattade tiden man hade tillsammans tillräckligt, som om man inte minns den ordentligt. Det kanske är för att halva historien försvinner med den andre... man önskar innerligt att man skrivit ned allt tillsammans.

Det är förstås omöjligt i praktiken, men det skulle vara underbart att ha det bevarat i skrift, från båda personernas synvinkel.

Ta vara på ögonblicken. Vartenda ett.

Kanske borde man skriva ned det som är viktigt för en?
Jag fick en skiva av Ida idag, det var jättefint. Jag har gett bort några sådana själv men aldrig riktigt förstått hur betydelsefullt det är att någon lägger ned tid på att leta upp låtar de tycker berättar något om en. Jag har aldrig riktigt förstått hur omtyckt det får en att känna sig. 

Men det gör jag nu.

Dessutom har jag skrivit ned hur det kändes nu, här på min blogg, då kanske jag kommer ihåg det även i framtiden.



Dagens YouTube: 
http://www.youtube.com/watch?v=vqPpmTgdY-M

Motivering: 
Ett Whose Line klipp som är för bra för att missa. Wayne som ALLA tre hyenorna från Lejonkungen stjäl showen helt.


 

Down with love...

...the route of all midnight blues
Michael Bublé & Holly Palmer - Down with love






Varför slåss för kärleken
när den bara gör ont ändå?

Jag orkar inte med den mer. Det får räcka nu.

When everything feels like the movies

... and you bleed just to know you're alive.
-The Goo-Goo Dolls - Iris






Är personlighet, en del av mig, eller en del av vad andra ser?
Är det andra ser, en del av mig, eller en del av dem?


Om jag målar ytterligare ett lager på min tavla så försvinner ju inte det som ligger under, betraktaren ser dock bara vad som är på ytan. Om ens det. Betraktaren ser vad den egna hjärnan registrerar av konstverket. Och jag tror det är samma sak med människor.



Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=7y-x2fWKbmo

Motivering:
Jag vet inte, jag mår bra av den, så jag delar med mig av den.

You can tell the sun in his jealous sky...

...when we walked in fields of gold. 

Sting - Fields of Gold 







Ibland känns det som om livet springer ifrån mig.

Jag blir liksom kvar i mörkret efter att en dörr öppnats och stängts innan jag hann igenom den.

Så känns det just nu.

Jag är sjuk, och imorgon ska jag stå i en kyrka och sjunga trots att jag aldrig gjort något liknande förut och trots att jag inte vet om sorgen kommer att bli överväldigande.

Men jag gör det ändå. För det känns rätt.

Det där med känsla är viktigt för mig. Jag måste känna in i märgen att jag är stark nog att klara av det.
Det är nog därför jag tvekar så mycket.

Vill inte göra bort mig.





Det är en dålig vana egentligen.

Jag vill bara sitta här med benen i kors...

Jag vill inte beveka dig
att göra någonting du inte vill
men inte heller förneka mig
och påstå att jag inte duger till

Så vad vill jag då?
det är enkelt att förstå
Jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det?
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

Jag vill inte stressa dig
och jag vill inte pressa dig
men jag vill säga högt och klart
vad jag finner underbart
och du är det skönaste jag vet

-Lisa Ekdahl - Benen i kors






Det är en "sån" dag idag. En sådan där dag som är fylld med blandade känslor... ångest, glädje, tårar, lättnad och oro.
Just nu vill jag bara låta tiden gå och problemen lösa sig själva.

Alla problem är dock inte sådana. Alla problem löser inte sig själva.

Jag önskar att det vore lättare för oss människor att släppa taget om det förflutna, glömma framtiden, bara aktion-reaktion. Som teater.

Varför kan inte världen vara sådan?

Varför kan inte hela världen vara en scen och varför, varför, varför kan jag inte bara lämna skorna i farstun, gå upp i rampljuset och göra allt det där som jag tror att jag inte vågar.
Det är så lätt inför 300 personer i en fullsatt salong... det är så himla svårt att göra samma saker utanför scenen.

För då är det mina riktiga känslor som jag leker med.



Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=s9FEvH84y9I

Motivering:
Jag har alltid haft en thing för lite halvtöntiga tv-serier. Att Duff McKagan spelar hårdrocksvampyr i en gör det ju inte precis sämre. Hahaha. Den är så fånig att det blir lite coolt. Se den.

I've been alone here...

I've grown old
I fall to pieces, I'm falling
Fell to pieces and I'm still falling

-Velvet Revolver - Fall to pieces





Jag är så trött nuförtiden...

Det är mycket skola, mycket förberedelser inför spökvandringen i Oktober.
Det ska självklart bli jätteroligt, men det är så oerhört mycket jobb, redan nu innan vi faktiskt kommit igång "på riktigt". Manuset ska vara klart i nästa vecka. Själv är jag med i sminkgruppen och det är jätteroligt. Just nu spånar vi bara och letar inspiration eftersom vi inte har så många färdiga karaktärer att utgå från. Men vi har ett litet galleri nu som vi kan plocka ifrån.

Det kommer att bli toppen i vilket fall som helst,
när allt är klappat och klart den 24e-25e Oktober.



Har mycket att tänka på just nu. Mycket jobbigt har hänt på sistone men jag försöker tänka framåt.
Fokus.

Det är bara att ta ett steg framåt, och sen ett till, och ett till...

Jag skulle vakna mitt i natten...

...gå upp och ta en lång promenad

-Lars Winnerbäck och Miss Li - Om du lämnade mig nu




Lite ångest såhär på kvällsvisten kan jag väl kanske dela med mig av nu då.

Just nu är det lite jobbigt. Människor jag bryr mig om har det jobbigt och jag kan för tillfället göra noll för att få tag i dem.
När sådant händer blir jag ju tyvärr fast med mig själv... och mina egna problem.
Problem som jag kanske inte vill fokusera på just nu.

För mig finns det nämligen alltid två sorters problem, 
Logiska problem och de problem som är svåra att förstå.
 
Logiska problem är de i stil med "Nu ska jag plötsligt träffa två av mina kompisar på Tisdag. Hur ska jag lösa det?"
Dessa problem är lättlösta. Lägg ihop ett och ett så får du två och med lite anstränging så har du löst allting.

De andra sortens problem är lite värre, ett exempel kan ju vara "Din pojkvän hör aldrig av sig. Det är alltid du som ringer eller sms:ar... Ska du våga påpeka det för honom?"
Sådana problem kanske man inte vill eller inte orkar klara ut. Det kan vara lättare både för samvetet och kroppen att låta bli.

Ibland kan det vara ett problem att du mår på ett visst sätt, utan att kunna förklara varför, och du känner att du måste reda ut vad orsaken är innan du går under av allting.

Vilket är i den situationen jag är i nu.



För övrigt så var jag på min morfars 80års kalas i helgen.
Fick återigen träffa kusinerna och inser att nu när jag träffat dem så ofta de senaste veckorna så kommer jag få mer abstinens än vanligt av att inte träffa dem under en lång tidsperiod igen.



Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=fxKH_9nEQAI

Motivering:
Jag älskar och avgudar den där låten. Och allt är, återigen, kusinernas fel.

RSS 2.0