I get by
- The Beatles - With a little help from my friends
Dag 7 – Vänner
Det är så svårt att skriva om sådana här saker på en blogg där jag på något sätt beslutat att jag inte vill bli för personlig. Inte för att jättemånga utöver mina vänner och familj läser den särskilt ofta, utan mer för att jag inte riktigt vill ha så stor del av mig där ute, publicerat i klarspråk.
Jag har min dagbok till det. Den där öppenheten. Kanske är det därför jag bloggar så sällan, för att jag skriver allt vardagligt som händer, stort som smått, i min dagbok.
Jag älskar mina vänner. Det gör jag verkligen.
Jag har blivit sviken förut, som så många andra har, jag har trott att jag har haft vänner som sedan vänt mig ryggen och jag har i min tur, om än ofrivilligt, råkat svika andra. Det är sådant som händer. Det gör ont i mig i efterhand när jag kommer till insikt om det, och har jag tur så går det att lappa ihop. För mina vänner är viktiga för mig. Väldigt viktiga.
De närmsta vännerna är inte jättemånga i antal. Men de jag har ser jag som riktiga vänner. Sådana som finns där i ur och skur om jag skulle behöva det. Som står ut med mina konstigaste perioder och dummaste uttalanden. Och det är helt fantastiskt. Det är ömsesidiga relationer och ömsesidig värme mellan oss, och jag vet att vad jag ger får jag alltid tillbaka, om inte mer.
De bästa minnena, de bästa ögonblicken jag har i mitt liv är ofta med dem. På något sätt. De är så fina och fantastiska människor allihopa, och jag är så glad att jag har dem, varje dag. Även om jag kanske inte säger det jämt och även om vi inte träffas jätteofta så är de så fruktansvärt viktiga för att jag ska fungera som människa. Och det gör det ännu viktigare att de vänner jag har står mig så nära. Jag har alltid någon jag kan prata med. Det vet jag, och den kunskapen gör allt lite lättare, hela tiden. Man känner sig så väldigt mycket mindre ensam då, och det är en stor och viktig del med vänner. Jag skulle inte känna mig alls lika bekväm som den jag är om jag inte hade dem.
Yes I'm let loose from the noose
- Back in Black - AC/DC
Robert Mapplethorpe och Patti Smith
Nej allvarligt talat, nu får det bli skärpning. Idag var mitt mål att ta tag i saker, och det gäller den här bloggen också. Alltså, jag ber om ursäkt för att jag återigen fullständigt ignorerat den här bloggen under en lång tidsperiod igen. Det är bara så att jag under långa tidsperioder faktiskt inte känner för att skriva i den. Alls.
Dag 6 : Musik
Musik betyder väldigt mycket för mig. Det kan jag klargöra snabbt och enkelt. Jag har en eller flera låtar för varje sinnesstämning, en och annan skiva som jag lyssnar mest på när jag befinner mig i en viss situation.
Jag har skrivit mycket om musik. Här på bloggen, i mina dikter, i mina noveller och övriga texter. Musik är en central punkt i mitt liv och jag skulle helt ärligt vilja säga att jag många gånger inte riktigt vet vad jag skulle göra utan den. Med musiken som en konstant i mitt liv har jag svårt för att förstå de människor som inte ser musik på det sättet. De människor som musiken bara är... bakgrundsljud för, på sin höjd. Självklart respekterar jag dem lika mycket som alla andra, jag har bara svårt att förstå det. Troligen lika svårt som de har att förstå min relation till musiken.
För en relation med den, det har jag.
Jag kan gråta till musik, mycket lättare än vad jag har för att gråta inför människor. Det handlar återigen om de där ögonblicken och de där textraderna och just det där sättet att spela på som gör att jag känner igen mig. Som gör att jag förstår att någon annan varit där jag är. På samma sätt som jag ser många böcker och en handfull filmer. För till mig talar riktigt bra musik till mig precis lika tydligt och klart som vilken bok som helst gör.
På min mp3, på min dator och min Spotify har jag spellistor för alla humör. Alla känslor. Självklart finns det stunder då jag bara vill ha tystnad, och det går också bra. Men musiken finns där. Skriker när jag vill skrika, låter mig släppa på tårarna och är något att dansa galet överlyckligt till medan min bror ser på och skakar på huvudet.
Sedan sjunger jag ju förstås också, för mig själv väldigt ofta. Mest när jag är glad över något eller bara på allmänt gott humör.
Just nu sjunger jag mer, andra stunder sjunger jag mindre.
Ett liv är en bergochdalbana. Mitt också. Och jag är som musikälskare väldigt tacksam att den finns där för mig. Alla gånger.
Pass me the spoon
- Jason Mraz - Too much Food
Dag 4 - Mat
Det här är ju egentligen delivs en matblogg. Hur sporadiskt jag än faktiskt må posta recept. Idag kan jag ju dock passa på, eftersom temat ändå är mat.
Mat är viktigt för mig och mat är en stor del i mitt liv. Men om sanningen ska fram har jag skrivit om det här förut. Om hur mycket mat betyder för mig och för min familj och framför allt för relationen mellan mig och mor.
Det vet ni redan, och jag ser ingen poäng i att upprepa mig, för jag kommer troligtvis inte säga något annat än vad jag redan gjort. Inget nyskapande, inget spännande och inget exalterande.
Däremot kan jag fortfarande posta recept! :)
Här är en av mina absoluta favoriter, för en snabb pastarätt för er likasinnade som tycker om parmesan!
Jag har använt det här receptet många gånger och jag är inte längre säker på var jag fick det från början. Jag ber om ursäkt för detta.
Pasta Alfredo (4 port)
150 g pinje- eller valnötskärnor
150 g färsk riven parmesanost
150 g smör
1 tsk salt
1 dl vispgrädde
4 portioner pasta
Rosta nötkärnorna i ugn på 200 grader i 3 minuter. De ska vara gyllenbruna. Låt dem svalna och hacka sedan upp dem. Det går förstås även utmärkt att inte rosta nötkärnorna först, men personligen tycker jag att det blir lite godare.
Koka pastan.
Smält smöret i en panna, vispa upp grädden lite lätt, blanda med smöret och rör ned parmesanosten och låt koka upp. Rör sedan i valnötskärnorna och häll sedan såsen på pastan!
Lätt som en plätt! Och gott blir det! Första gången jag gjorde det fanns det INGET kvar i slutändan, och Watson ville fortfarande ha mer!
Take strength from those that need you
- Phil Collins - Two worlds
Dag 3: Mina föräldrar
"När jag undrar varför jag är så konstig, då tittar jag på mamma. Om jag fortfarande inte förstår. Då tittar jag på pappa."
- Annie
Det må inte ha varit jag som sa det. Men det stämmer i vilket fall som helst även för mig. För många kanske.
När mina föräldrar kom hem från BB med mig så var de tydligen så upptagna med att se till att jag mådde bra att de glömde bort att äta på hela dagen själva. Det hade ju just sett snyggt ut om de hade tuppat av på grund av näringsbrist över en sådan sak! Så långt gick det ju dock aldrig, som tur var.
Mor och pappa är skilda numera, och båda två är omgifta. Så nu har jag två familjer. En riktigt stor och en lite mindre. En möjligtvis lite knäppare än den andra. Men det trivs jag med.
Mor lärde mig laga mat, skala potatis och lyssna på musikaler. Jag har fortfarande inte lyckats lära henne göra pulverbearnaise.
Pappa lärde mig att älska 70/80tals rock och klassisk punk. Många gånger har jag frågat mig om inte teaterapan i mig kommer därifrån också egentligen. För även om mor min har avsevärt mycket mer scenvana än min far, så kan jag inte annat än undra ibland, om pappa inte hade varit alldeles fantastiskt scenmaterial. Att jag kan fixa smärre dataproblem, det har jag också pappa att tacka för.
Jag har två fina föräldrar, och två fina familjer. Mycket bättre än så kan jag ju egentligen inte ha det.
Dagens YouTube:
och
So I'm a little left of center
- Michelle Branch - You get me
Dag 2: Mina hobbies
En hobby är alltså per definition något jag återkommande utför på min fritid för nöjes skull.
Jag börjar nu fundera på om jag inte var lite för detaljerad i min presentation. Om man har läst den så har jag redan täckt upp de flesta av mina hobbies. Ni får väl sluta läsa om ni blir uttråkade.
- Jag ritar/målar/skissar/klottrar. Om det så bara är krumelurer eller ögon eller hela akrylmålningar med massa färg. Jag älskar känslan av att ha ett blankt papper eller en blank pannå och känna mig inspirerad. Att låta visionen börja någonstans, med en färg eller en idé eller ett ansikte och sedan låta den sprida sig och få liv är fantastiskt.
- Jag skriver. Dikter, dagbok, fanfiction, noveller och rollspel. Jag har tre riktigt nära brevvänner som jag dessutom brevväxlar med på det gamla hederliga sättet. Papper penna, kuvert och hutlöst dyrt porto. Men det är det värt. Personligen tycker jag att det är mer personligt och betydligt roligare att få ett riktigt brev än ett e-mail. Men det är ju inte alltid praktiskt förstås, det kan jag med att erkänna.
- Matlagning. Jag älskar att laga mat. Oavsett om jag hjälper mamma med något stort och krångligt som jag aldrig gjort förut, eller om jag gör eggy in a basket. Sedan bakar jag i mängder också! Om jag får och inte äggen är slut.
- Jag stickar och jag syr. Ännu mer av det sistnämnda nu när jag fått en symaskin. (Äntligen!)
- Jag spelar bas, munspel och tamburin, och så sjunger jag också! Ibland i band, oftast hemma i mitt rum eller på promenader till stan.
Sedan älskar jag ju att läsa, se på film och lyssna på musik också. En av mina hobbies skulle kunna vara blandskivor nu när jag tänker efter riktigt noga. Både att lyssna på andras och göra egna. Jag gör dem och får dem av mina brevvänner och Coleen och det finns mängder att hitta på internet om man letar lite.
Och när jag kan och har råd att åka någonstans eller det är fint väder och jag kan gå eller cykla så umgås jag ju med mina kära vänner också förstås.
Jag skulle förstås vilja säga att jag älskar att sminka, att det faktiskt inte finns mycket som är bättre än att spruta eld och att jag är en riktigt teaterapa. Men för tillfället är det inget jag gör på fritiden. Det är mitt jobb.
Självklart klagar jag dock inte över att jag får betalt för att saker som jag tycker är fruktansvärt roligt. Faktum är att jag kanske skulle ta och börja försöka tjäna pengar på allt det där andra som jag också älskar!
...Men då skulle jag ju inte heller ha några hobbies. Och det vore ju faktiskt rätt trist.
Dagens YouTube:
I'm the kind of person who
...endorses a deep commitment, getting comfy getting perfect is what I live for.
- Savage Garden - I want you
Nu ska jag utmana mig själv. Erukah påstår att alla andra gör det här på sin blogg.
Jag tänkte att då ska jag sätta igång och förhoppningsvis lyckas blogga lite oftare på grund av det. På min engelskspråkiga blogg är det ofta inlägg i det här stuket som jag gör för att jag ska komma ihåg att hålla den igång. Jag tror att när det kommer till bloggande så gillar jag att ha den där röda tråden att hänga fast vid.
Så idag och förhoppningsvis 30 dagar framöver kommer ni få stå ut med inlägg efter den här mallen:
Dag 01 – Presentation
Dag 02 – Mina hobbys
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mat
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Musik
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Utbildning
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 - Vad jag värdesätter i livet
Dag 30 - Det bästa jag har gjort i mitt liv
Jag hoppas verkligen att det ska fungera och jag hoppas verkligen att jag ska hålla fast vid det. Jag kan förstås inte lova något eftersom jag verkligen inte är särskilt bra på att hålla blogglöften i alla fall.
Dag 1: Presentation
(Foto taget av den helt fantastiska Ida Lodin)
Mina morföräldrar blev farföräldrar den 22:a Maj 1991 när jag och min tvillingkusin föddes.
I Augusti 1991 döptes jag till Sandra, även om Mor läste Sandemo och ville att jag skulle heta Silje. Det lät dock för Norskt för min pappas tycke och det blev Sandra istället.
Den 5e Mars i år har jag stått på mina relativt långa ben, svaga anklar och stora fötter på den här jorden i 19 år. Det var nämligen då, när jag var knappt 10 månader gammal som jag för första gången stod själv. Gick gjorde jag tre veckor senare och envisheten och det dåliga balanssinne man får av att hoppa över krypstadiet har jag burit med mig sedan dess. På gott och ont förstås.
Jag växte upp och blev lika delar Dalkulla som Västgöte. Jag pratar Engelska med så övertygande Brittisk accent att infödda Engelsmän tror att jag har bott där i flera år men sanningen är att jag inte förrän förra året ens gjorde ett försök att bosätta mig där och för den sakens skull blev det försöket dessutom inte lyckat.
Lika mycket är jag lika delar barfota skogsnymf som jag klär upp mig i kostym likväl som i klänning i siden och spets och tiocentimetersklackar på skorna.
Innerst inne är jag lite av allt jag tycker om. Lite glamrockare, lite punk, lite hårdrock, lite pop, lite klassiskt lite jazz. Jag är lite Sherlock Holmes, jag är lite Lolita. Lite Harry Potter och lite Stephanie Plum. Jag älskar Shakespeare lika högt som Stephen Fry och Filip&Fredrik.
Lite Prinsessa på vift, Lite Marilyn och Audrey. Jag är lite Boondock Saints, lite Downey Jr och Weaving. Jag älskar V för Vendetta, älskar Fight Club, älskar Imagine me and you. Jag kan sjunga hela musikaler utantill och kan rabbla varenda replik ur fantasyfilmer från 80talet.
Jag är också lite av alla karaktärer jag någonsin spelat på eller velat spela på scen. Jag är hundra procent teaterapa och i allra högsta grad beroende av kicken jag får på scen.
Eftersom jag skriver mycket är jag till stor del karaktärerna jag skriver om. Även de jag inte tycker om. Jag dricker mängder med thé och en inte riktigt lika stor mängd kaffe med mjölk. Jag började som absolutist men blev till slut övertygad om att jag inte nödvändigtvis behöver släppa mitt kontrollbehov över ett glas vitt vin.
Jag lagar mat och jag stickar som en annan hemmafru och jag älskar att dela med mig. Vännerna bjuder jag på middag och fika och en halsduk här och där hamnar i paket.
När jag tänker för mycket målar jag, när jag känner mig inspirerad ritar jag. Jag måste uttrycka mig på något sätt i varje stark känsla jag har, annars kan jag inte sova om nätterna. Vilket uttryck känslan tar är olika varje gång men jag tycker om att förvånas av mig själv.
Varje teckning, varje målning, varje dikt, varje novell, varje sång jag sjunger och varje roll jag spelar på scen är en liten bit av mig. På något sätt.
Det här inlägget är en liten del av mig. Kanske inte tillräckligt för att man ska lära känna mig helt för jag är lika komplex och månfacetterad som vilken annan människa som helst. Jag har hemligheter och saker jag inte berättar och flera tusen minnen både bra och dåliga som gör mig till den jag är. Det kanske inte ger en perfekt bild av vem "jag" är, men jag tycker det duger som en presentation i alla fall. För på sätt och vis så ÄR det just det här jag är.
Dagens YouTube:
Over my head, but underneath my feet
no, I can't
and I cannot stop pacing.
Give me a few hours
and I'll have this all sorted out
if my mind would just stop racing
'Cause i cannot stand still
I can't be this unsturdy
This cannot be happening
This is over my head
but underneath my feet
cause by tomorrow morning i'll have this thing beat
and everything will be back to the way that it was
I wish that it was just that easy
- Lifehouse - Somewhere In Between
Jag tror inte att jag hade kunnat sammanfatta det bättre ens om jag skrev det själv. Ibland sitter låttexter alldeles klockrent.
Just nu vill jag:
- Bli frisk. Eller åtminstone fri från något av följande symptom:
Snuva
Nästäppa
Rethosta
Halsont
Feber
- Ha ett inspelat ljudklipp av när Gustav Skarsgård säger "Man är kär! Jag var kär i Torkel Petterson i den scenen!" i Mauros och Pluras kök, att använda som sms-signal eller dylikt.
Bara för att Torkel Petterson är ett alldeles underbart namn.
- Att mina visdomständer ska ha växt ut ordentligt redan
...Men mest av allt vill jag bli frisk. Då kanske jag skulle orka lite mer också.
Supercalifragilisticexpialidocious!
Nu var det länge sedan igen.
Jag lovar mig själv att jag ska skriva, upprepade gånger. Men sedan tycker jag inte att jag har något bra att skriva om, och då låter jag bli.
För tillfället sitter jag och ser på Mary Poppins, hiskeligt dubbad på svenska och äter omelett.
Just denna omelett skulle anses misslyckad av de flesta som såg på den, men jag tycker inte att den är det.
Jag har gjort misslyckade omeletter i mitt liv, och till dem räknar jag de som av någon anledning inte smakar gott över huvudtaget. Jag räknar inte de som jag, som denna, misslyckats med vändningen. För det är ofta det som är problemet. Omeletten är inte hel.
Men själva grejen är ju att även om omeletten är trasig, så kan den ju fortfarande smaka gott. Och om det smakar gott, så tycker jag inte att den är misslyckad.
En gång skulle jag göra chokladrutor men glömde mjölet, då fick det bli chokladrån istället. Sedan skulle jag göra chokladmousse men saknade grädde, och det slutade med att jag improviserade med det jag hade istället. Och det blev en helt fantastisk liten efterrätt i slutändan. Chokladrån med yoghurt och honungscréme.
Visst är det en fördel för ögat om maten dessutom är vacker att se på, och en misslyckad omelett gör sig inte på en middag (även om jag minns att omeletterna jag gjorde förra midsommaren blev långt ifrån perfekta och den ena serverades till slut ändå. Men det kanske var så att den faktiskt blev bra, eller hur var det egentligen Coleen?) Men till lunch tycker jag helt klart att det är mer okej att äta trasiga omeletter, så länge de smakar bra!
På tal om omeletter är den bästa omeletten jag någonsin ätit för övrigt den som intogs på en liten sportbar/vandrarhem i Amsterdam under våra irrfärder i Europa i höstas.
Det hade egentligen inte jättemycket med smaken att göra, eller det faktum att den faktiskt var mycket hel och fin, utan mer på att vi spenderat nästan en vecka i Frankrike innan och inte ätit ordentlig frukost på hela den tiden. Då är det helt underbart att få Pickwickthé och en tomatomelett på morgonen.
Omständigheterna gör ibland maten så att säga.
Milk and toast and honey
...Ain't it funny how things sometimes look so clear and feel so near?
- Roxette - Milk and toast and honey
Emellanåt roar jag mig med att inte jobba för pengar.
Detta innebär förstås inte att jag jobbar gratis, utan att jag jobbar åt mina vänner, förutsatt att de lovar att bjuda mig på fika eller bio eller något annat trevligt.
Jag är ju alldeles särskilt svag för fika, och allra särskilt thé.
Häromdagen gnällde min kära vän över det faktum att hon inte tyckte om sin bloggdesign, och det var ett av de där fallen då jag satte igån att jobba för en utlovad fika i slutet på månaden.
Absolut inget jag kan klaga över.
Även om mina webdesignerfarenheter inte är jättemånga, då jag främst jobbat med denna och min LiveJournal, men på sistone även fixat lite med de dagböcker jag på engelska håller i rollspelsform, och jag kanske inte är den mest skickliga eller effektiva, så tycker jag ändå att jag lyckades riktigt bra med den i slutändan!
Den förtjänar ju dessutom lite reklam:
http://mellifluously.blogg.se/
Det är nog den första av alla mina bloggdesigner som har menyn till vänster, slog det mig precis.
Bannern är självklart även den mitt eget verk. Det är faktiskt det jag är bra på då det kommer till webdesign. Banners. Jag kan nämligen säga att jag faktiskt har erfarenhet av det då jag sysslat med det i ett antal år, ända sedan mitt första inträde på ett FanForum skulle jag tro.
Just denna är baserad på min väns grundidé om en filmremsa, som jag sedan jobbade vidare på.
Ibland händer det också att jag jobbar utan löfte om fika.
Som när jag uppmuntrade min mor till att börja blogga till exempel... och som hon bloggar nu!
Jag har insett nu, på senare tid, att färgerna till väldigt stor grad påminner om de som prydde vår hall i mitt barndomshem efter att mor min gått lös på den. Detta var dock helt undermedvetet!
http://kullaparymmen.blogg.se/
Självklart är detta inlägg egentligen bara skamlös reklam för två riktigt bra bloggar. Vad annars?
De är för övrigt ganska sällsynta, de där riktigt bra bloggarna. De som faktiskt innehåller något vettigt.
Jag tror att i en bloggdjungel fyllt med dagens outfit, modetips och sminkinstruktionsvideos... då tror jag att vi faktiskt kan behöva en paus.
Visst tror jag säkert att modebloggar kan vara intressanta och välskrivna, men de är inget för mig.
Då föredrar jag bloggar som är något annat, och går ut på något helt annat än mode och utseende.
Det är så jag försöker hålla min blogg, även om det denna gång mest blev reklam!
Jag återkommer snart med ett nytt, lite mer välfyllt inlägg!
Förresten, har du en favoritblogg om just "något annat än mode och utseende"? Vill du sluta vara den enda i din bekantskapskrets som läser den?
Jamen dela då med dig av den till resten av världen i en kommentar på detta inlägg! Det uppskattas säkert av fler än mig!
//Sandra
Du har inte en aning
Egentligen skulle det här inlägget handla om något helt annat,
På sistone har jag bänkat mig framför TV 4:as program Så mycket bättre varje vecka.
För er som inte sett Så mycket bättre, så går programmet ut på att sju helt olika artister,
Det låter inte jättespännande, men det blir ett fungerande programkoncept eftersom dessa människor både är talangfulla, och respekterar varandra så mycket som de gör.
ja, växt i mina ögon. När jag ser honom i det här programmet ger han ett så fruktansvärt annat intryck än på scen. Här framstår han helt enkelt som en ytterst skön och sympatisk människa.
Och finns det egentligen något finare och mer vackert än att se Thomas DiLeva hålla handen med Petter?
Idag träffade jag Watson.
En helt fantastisk, svinkall dag...
är så himla glad att jag fick göra det innan hon åkte.
Watson är och förblir trots allt, min Watson.
Sedan grät jag hela eftermiddagen,
Dagens citat:
Dagens YouTube:
Motivering:
Though the pages are numbered
"...I can't see where they lead
For the end is a mystery no-one can read."
- Sting - The book of my life
Några gånger om året läser jag böcker som jag klickar med.
Jag kan läsa bra böcker, mediokra böcker, fantastiska böcker utan att göra just detta,
men någon gång ibland, så klickar det.
När det gör det är det ofta för att boken träffat precis rätt någonstans inom mig.
Den har kanske fått mig att gråta, eller varit helt fantastiskt skriven, eller haft ett sådant visuellt språk att jag sett allting framför mig som på film...
Det är lite olika varje gång, men efteråt är jag alltid upp över öronen förälskad i dem.
"Var är Jane Eyre?" av Jasper Fforde var en sådan bok.
"Just Kids" av Patti Smith en annan.
"Anansi boys" av Neil Gaiman en tredje.
Jag såg allt Fforde skrev, och var så övertygad om att jag faktiskt var i hans alternativa lilla litteraturuniversum att jag blev förvånad över att jag inte såg Shakespeare och Marloweanhängare slåss på stan efter det.
Jag grät med Patti hela sista kapitlet, och jag har nog aldrig haft en husgud förrän jag läste den.
Jag skrattade mig igenom allvaret på Gaimans sidor, och upptäckte att han funnit den där skört perfekta balansen och lyckats uppnå realistisk fantasy.
Andra sådana böcker jag läst är förstås några av mina favoriter,
"The Silver kiss" av Anette Kurtis Clause (En av få riktiga kvalitetsböcker om vampyrer), "Lolita" av Vladimir Nabokov (Som är så vacker ibland att jag tappar andan), Den trettonde historien av Diane Setterfield (Som har en twist och miljöer som gör att den går att läsa fler gånger), Monkeewrenchmorden av P.J.Tracy (En av de bästa kriminalromanerna i modern tid) med flera...
"Fördjupande studier i katastroffysik" av Marisha Pessl är ungefär 500 sidor lång och upplagd som en kursplan i litteratur, komplett med litteraturlista.
I 400 sidor är det EN BRA BOK. Inget mer, inget mindre. En mysig historia om 16åriga Blue som bor med sin pappa som är professor. De har flyttat runt mellan olika universtitetsstäder hela hennes liv och hon har aldrig haft några nära vänner. Hon kan inte mycket om känslor och vanligt tonårsliv, men hon kan en massa om historia, fysik, kemi, litteraturvetenskap, samhällskunskap, naturkunskap... ja i stort sett alla akademiska områden.
I 400 sidor är det en historia om en flicka som förlorat sin mamma, aldrig haft en fast punkt utöver sin pappa, och som till slut träffar en grupp ungdomar i hennes egen ålder och det är först då hon blir tonåring på riktigt.
Hon upplever kärlek, död, lycka och olycka, känslan av utanförskap, och känslan av att få tillhöra en exklusiv grupp.
Sedan, efter ungefär 400 sidor, tar boken sin första riktigt oväntade vändning, och blir med ens fantastisk. De sista 100 sidorna kan jag inte sluta läsa. Jag kunde på riktigt inte slita blicken från den och jag läste konstant, utan avbrott i två timmar. Det gick bara inte att lägga den ifrån mig. Denna första oväntade vändning, som sedan ledde till ett flertal andra, var så fantastisk och välplanerad att jag gick ifrån att tycka att boken var bra, till att inse att vi faktiskt klickade.
Inte på grund av litteraturreferenserna, eller Blues pappa Gareth som jag bara älskade, inte för några av det andra karaktärerna eller miljöerna, utan för den där första vändningens skull.
"Fördjupande studier i katastroffysik", vars långa, komplicerade titel får en förklaring i boken, är en bok som jag rekommenderar till alla mina likasinnade, och till alla med åtminstone 3 hekto tålamod och tid på sig att ta sig igenom den första delen. För det krävs. Men i slutet, är det så himla värt det.
Som utlovat, tänkte jag skriva om tårta idag också.
För alla åldrar till och med!
Till min systers födelsedag bakade jag rosa princesstårta, eftersom det är den enda sortens tårta hon äter.
Till mina egna födelsedagar har jag dock en annan specialitet, chokladmoussetårta. Dock börjar dessa tårtor båda med samma grund, sockerkaksbotten.
Om jag har tid, brukar jag baka min egen, och då följer jag alltid mammas recept.
Sockerkaka till det mesta:
3 ägg
3 dl socker
3 dl mjöl
1 dl kokande vatten
2 tsk bakpulver
Sätt ugnen på 175 grader.
Blanda ihop ingredienserna till en jämn smet. Smaksätt gärna med några droppar citronsaft eller en matsked vaniljsocker.
Smörj och bröa en form (gärna en med löstagbara kanter).
Grädda i ca. 30 minuter. Kolla med provsticka så att den är färdig.
Dela kakan på mitten (det är enklast, men försök gärna att få den i tre delar om du vill) när den svalnat. Välj gärna en kniv som är lång nog att skära genom hela kakan. Det kan vara lite pilligt så bli inte ledsen om du råkar skära för tunt eller göra hål i den. Det är bara att pussla ihop lite och kan hända den bästa!
Princesstårta:
Marsankräm
Vispgrädde
Jordgubbssylt
Marzipan (ev.)
Marzipanlock (ev.)
Florsocker (ev.)
Fyll sedan tårtbotten med marsankräm och jordgubbssylt. Lägg på "locket" och bred på ett lager vispad grädde på kanterna och toppen. Detta för att marzipanlocket (färga och kavla själv eller köp färdigt), ska fastna bättre.
Dekorera sedan med marzipanfigurer, pudrat florsocker, eller båda delar. 
Chokladmoussetårta:
Chokladmousse (se recept nedan)
Hallon (frysta eller färska)
250 g vit choklad
50 g ljus eller mörk choklad
Gör chokladmousse. Det lättaste är förstås att göra sådan som finns att köpa på påse i butik, personligen föredrar jag dock detta recept, som både smakar mer, och som faktiskt egentligen inte är så komplicerat.
Självklart fungerar det utmärkt som alldeles vanlig dessert också! Toppa då gärna med lite varma hallon!
Chokladmousse:
200g choklad
6 dl vispgrädde
3 äggulor
Smält chokladen i vattenbad. Vispa grädden så att den blir fluffig.
Blanda ned äggulorna i den smälta chokladen och blanda sedan försiktigt samman detta med grädden.
Låt sedan blandningen stå i kylen ( i en bunke om du ska göra tårta eller i serveringsskålar om du gör efterrätt.) i minst en timme.
När du har gjort chokladmoussen fyller du sedan tårtan med detta samt med de antingen färska eller upptinade hallonen. Lägg på locket.
Smält sedan den vita chokladen och häll detta över tårtan. Riv sedan ljus eller mörk choklad fint över det hela.
Låt sedan stå i kylen fram till servering!
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=Ir3qJDhJ_xU&feature=related
Motivering:
Min bror älskar Jeff Dunham, och idag, när vi faktiskt kom överens hela dagen för en gångs skull, så påminde han mig om hur mycket jag älskar den här lilla anekdoten.
Det här hemskt, men gud vad jag skrattar varje gång!
...
Och förresten!
Nu har mitt och Idas band Phenonemum en MySpace sida!
http://www.myspace.com/phenonemum
Se till att kika in där då och då. Det kan hända att vi lägger in låtar där snart!
Om inte annat kommer det att dyka upp framtida spelningsdatum där i alla fall!
We sure are cute for two ugly people
- The Moldy Peaches - Anyone else but you
Reciprocity (Svensk motsvarighet: Ömsesidighet)
- Definition: the quality or state of being reciprocal. Mutual dependence, action or influence.
Jag har alltid varit fascinerad av människor som har en väldigt nära relation med någon annan, utan att vara gifta och kanske utan att vara världens bästa vänner egentligen.
Människor som så uppenbart bara klickar. Som förstår varandra utan ord.
Om du nämner en av dem så måste du naturligt nämna den andra. För det är bara så det är.
Det behöver absolut inte vara medvetet och i många fall så kanske det faktiskt inte är så att de egentligen spenderar all vaken tid tillsammans, men de anses ändå vara något slags radarpar och måste därför alltid nämnas i relation till den andre. Uttryck som "Ler och långhalm" och "Min andra hjärnhalva" förekommer ofta. Man blir, i allmänhetens ögon oskiljaktiga.
Ett exempel, hur ofta hör ni någon säga namnet Filip Hammar, utan att därmed också nämna parhästen Fredrik Wikingsson? De är inte bara Filip Hammar eller bara Fredrik Wikingsson i allmänhetens ögon, de är Filip & Fredrik.
Läser man en intervju med bara den ena av dem så är det liksom underförstått att någonstans måste relationen till den andre nämnas. Kanske framför allt för att för att annars vet man inte vem personen i fråga är.
Ett annat ultimat radarpar är Sherlock Holmes och Dr. Watson.
Även om Holmes får betydligt mer uppmärksamhet än sin trogne vän så är Watson trots allt berättaren och därmed en aktiv del i alla utom fyra av orginalberättelserna. Han anses vara arketypen av en sidekick och många efterföljande TV och filmelationer som House och Wilson i House MD. samt Batman och Robin sägs av skaparna vara baserat på Holmes och Watsons relation. Andra TV parhästar är till exempel Star Treks Kirk och Spock.
Bandmedlemmar som Mick Jagger och Keith Richards i The Rolling Stones, som jobbat ihop i åratal och numer känner varandra utan och innan räknas också dit. Samt The Beatles låtskrivarpar nummer 1: John Lennon och Paul McCartney.
Självklart kan även tvillingar räknas in i detta parhästskap, och för dem är det om möjligt ännu mer ofrivilligt.
Fred och George i Harry Potter böckerna sitter i stort sett ihop och nämns nästan aldrig utan den andre. Detta leder till och med till det faktum att de börjar kalla sig Gred och Forge i och med öppningen av deras nya butik.
När det kommer till tvillingar så är det dock mer baserat på den stora fascinationen av tvillingskap än vad det är på den ömsesidighet som jag i andra parhästrelationer lägger märke till. För de flesta enäggstvillingar åtminstone, så faller sig den sortens ordlösa kommunikation oftast ganska naturligt, redan som barn.
Även kända syskonpar som inte är tvillingar, tex. Jake och Maggie Gyllenhaal har en tendens att bli ihopskrivna i pressen. Oftast beroende på vem av dem som just då är den hetaste skådespelaren av de två.
De allra flesta av dessa parhästrelationer blir beskrivna som att antingen vara vittne till, eller vara en del av ett gammalt gift par. Man käbblar och kivas men det blir aldrig någon stor grej av det. Det urartar sällan till verkliga bråk, men när det gör det, är de av enorm storlek.
Oftast går det över dock. Man förlåter varandra för på någon nivå så vet man att man är så mycket bättre med varandra än utan, och jag tror att det är främst den känslan som gör att dessa relationer blir så fascinerande.
Självklart finns många andra kända radarpar, men de flesta är gifta eller tillsammans med varandra (tex. Tarzan & Jane, John & Yoko) och räknas alltså inte till det jag försöker beskriva här.
På tal om parhästar har jag fått ett nytt favoritcitat!
Jag tycker verkligen inte om ordet "Bromance". Egentligen. Jag tycker att det under åratal har funnits relationer som är just sådana utan att det ska behövas ett särskilt ord för det. Jag tycker då betydligt bättre om Scrubs kompromiss "Guy Love".
Och häromdagen hörde jag Jude Law uttala sig i frågan (Intervjun handlade för övrigt om Jude Laws och Robert Downey Jrs. relation i filmen Sherlock Holmes.)
Intervjuare: You had a bit of a bromance going on there.
Jude Law: What is this new term everyone’s using? It’s a horrible term. What about just a romance?
Intervjuare: No, it’s not the same. Because then you’d have to star in a romantic comedy together or something.
Jude Law: We just have. Have you not seen it?
Hah!
Jag är helt klart med Jude Law på denna!!!
Jag har börjat få lite konstiga vanor, och i morse ville jag inte äta frukost. Jag var hungrig, men jag kunde inte hitta en enda grej i kylskåpet som kändes lockande.
Jag kokade kaffe istället, och till slut lyckades jag kompromissa med min hjärna och gjorde fruktsallad.
I den hällde jag dock inte bara frukt utan även russin och krossat bovete för att jag faktiskt skulle få i mig något annat. 
Detta åt jag sedan medan jag tittade på första halvan av filmen Wonder Boys och väntade på att min sockerkaka skulle bli färdig. I nästa inlägg bakar jag nämligen tårta till lillasysters födelsedagskalas!
Tårtbotten och marsankräm står nu färdiga, och imorgon blir det den sista touchen. Något som självklart ska dokumenteras!
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=21geIuzTaU0
Motivering:
För att jag såg Tropic Thunder för första gången häromdagen, och jag tror att de här minuterna var de som fick mig att skratta mest under hela filmen (Tråkigt nog är de en del av de första sju minuterna av filmen och sen fick jag inte så mycket mer ut av den, men vad sjutton. Nu ska vi inte gnälla! Det här är briljant i alla fall och jag röstar för att någon gör den här filmen på riktigt! xD)
I'll bet she's not like me
Flirtin' with the boys with all her charms
Oh, but I still love her so and brother, don't you know
Well, I'd welcome her right back here in my arms
- Don Gibson - Oh Lonesome me
Fördomar, vi har dem allihop.
Till och med tjejerna som häromdagen satt bakom mig på tåget och som jag tänkte "Hjälp! Fjortisar!" över, satt hela resan och klagade över de tjejerna som de i sin tur ansåg vara "fjortisar".
Själv har jag ju på sistone haft fördomar om mig själv, och trott att jag aldrig skulle klara att göra ballongdjur. Men det gick bra till slut. Och jag har dessutom varit övertygad att Fångarna på fortet är passé. Bara för att se det, få en mindre hjärtattack av nostalgi och inse att, det är fortfarande ett fruktansvärt underhållande program.
På tal om program så brukade jag ju också, under en väldigt lång period i mitt liv, ha fördomar om Filip och Fredrik. Jag var övertygad om att de gjorde sleazy snusk och våldshumor som absolut inte var min grej.
Och sedan satte jag mig ned och tittade på, lyssnade på och läste saker de hade gjort... och ändrade helt uppfattning. De är begåvade manusförfattare, reportrar och vet bättre än många andra i sin bransch vad de håller på med. De må vara kontoversiella och extrema vid vissa tillfällen, men jag står fast vid att Fyra nötcréme och en moviebox är en kulturskatt, att Hundra höjdare med svenska personligheter borde släppas på DVD och att de gjort bland de bästa Sommar i P1 programmen någonsin.
Det är aldrig för sen att ändra sin förutfattade uppfattning om saker.
*
Om jag säger Amerikanska södern så tar min vän Watson fram en skottsäker väst och går och viftar med prideflaggor. För att det finns någon slags allmän övertygelse om att alla i södern går runt med gevär och skjuter på allt som rör sig, särskilt om de är av annan etnicitet eller är homosexuella.
Jag råkar ju dock veta att det inte kan vara så eftersom min allra bästa brevvän bor i Texas, och hon går absolut inte omkring beväpnad, hon är till hälften Sydamerikan och hon är troligtvis så liberal som det går att bli när man är Amerikan.
Men Amerikanska södern har andra fördelar också, och inte bara min bästa brevvän då, utan,
Men framför allt har Louisiana en sak. Cajuner och Kreoler.
Jag fastnar sällan för ett specifikt "kök" (Italienskt, franskt, grekiskt, thailändskt etc.), men Cajun och Kreolköken är något jag bara älskar.
Det är robust amerikansk mat, ofta med rötter hos ursprungsbefolkningen i landet. Det innehåller ofta starka kryddor, och väldigt, väldigt ofta diverse sorters fisk och skaldjur. Dessa är också kök som båda två ofta uppskattar att bränna ytan på maten innan den äts.
På sistone har jag snöat in lite på mat från den amerikanska södern, och jag tänkte dela ett favoritrecept med er.
Majsbröd
Majsbröd är inte en ursprunglig del av något av dessa kök, utan kommer från början från den amerikanska ursprungsbefolkningen. Dock används det OFTA som ingrediens eller tilltugg till Cajun och Kreolrätter.
Ingredienser:
3 1/2 dl siktat vetemjöl
2 1/2 dl majsmjöl
1/2 dl majsena
1 tsk bakpulver
2 dl mjölk
ca. 1/2 dl socker
60g smör
1 ägg
30g smält smör (till pensling)
Värm en bakplåt eller en brödform i 175gradig ugn i ca 5 minuter.
Blanda vetemjöl, majsmjöl, majsena och bakpulver i en skål.
Värm mjölken lite, tillsätt smör och ägg. Blanda väl. Rör ned mjölkblandningen i mjölblandningen.
Smörj den varma plåten eller formen med smör och häll ned smeten. Jämna till ytan.
Grädda i 175 grader i ca. 25 minuter. Ta sedan ut och pensla ytan med smör.
Grädda den sedan ytterligare 15 minuter eller tills den är fast och har en fin, gyllene yta.
Skär brödet i rutor om du gjort den i bakplåt, annars är det bara att skiva som ett vanligt bröd.
För övrigt lärde jag mig alldeles just idag, att om man håller sina sinnen öppna, så kan man helt plötsligt ta in så himla mycket mer som man aldrig skulle gjort annars.
Jag har också lärt mig att man får ont i fingrarna av att göra ballongdjur i fyra timmar, och att man får ont i halsen av att sjunga "Jag är en liten undulat" väldigt högt och väldigt falskt, väldigt många gånger.
Ja och att min pinne inte räknas som gyckleri utan "rytmisk dans". Men det låter ju finare i alla fall!
Tjillevippen!
//Sandra
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=ebwJrvz_W3A
Motivering:
För att barnvisor med Timo och Måns nästan bara måste bli ett nytt sammarbetsprojekt dem emellan. <3
The loneliest people
The ones who made a difference, by withstanding the indifference.
- Kings of Convenience - Misread
I dagarna blev jag lämnad ensam när den delen av min familj som jag vanligtvis bor med åkte iväg till mumintrollens hemland för att fira min farfars 80årsdag.
Jag älskar vår stuga i Finland av hela mitt hjärta, och jag kan döda för salmiakki, muminläsk och ”grisar” (rektangulära, avlånga munkar fyllda med hallonsylt). Däremot har jag inte så mycket till övers för släktträffar.
Kontentan av detta, plus att jag har jobb att sköta hemma, gjorde att jag inte följde med. Något som resulterade i att jag under åtta dagar fick leka husägare på riktigt.
Jag skriver ”på riktigt” eftersom jag faktiskt inte undslapp problem.
Min första riktiga kväll ensam (jag räknar inte den när de andra for), hade jag kommit ihåg att ställa ut soptunnan som pappa bett mig, och bestämt mig för att belöna mig själv med ett bad. När jag vrider på kranen och börjar fylla upp vatten märker jag att det inte finns något varmvatten. Alls.
Jag meddelade min familj om detta och frågade var jag skulle ta vägen och började sedan den mödosamma arbetsuppgiften att koka vatten. För bada skulle jag.
Efter att ha fyllt upp halva badkaret med kallvatten fyllde jag sedan på med ytterligare en tredjedel kokande vatten, och fick då slutligen mitt badvatten till lagom temperatur. Det bara tog avsevärt mycket mer tid än vanligt.
När jag halvslumrat i blått Lush-badvatten och lyssnat på hela Kings of Convenience-skivan ”Riot on an empty street” ansåg jag mig färdig, och strax därefter ringde pappa och förklarade för mig hur man skulle hantera problemet när värmepumpen strejkar.
Underbart.
Som ”ensamstående” blir man lätt lite uttråkad i ett stort hus, och jag har spenderat mycket tid på att göra saker jag tycker om, som att gå på promenader, lyssna på musik och spela bas,
Men mycket av tiden har självklart gått till att titta på tv.
Jag råkade se på Jamie Oliver en av dagarna, och blev inspirerad till att tillaga spansk bönröra, och därför åkte jag till en affär för att inhandla bönor (som kändes som en viktig ingrediens). På vägen fann jag även spetspaprika, som är bland det godaste jag vet, och zucchini. Det hör dock inte egentligen hit,
På vägen hem mötte jag nämligen en gammal klasskamrat på bussen. Vi pratade inte med varandra, och det, tillsammans med boken om England jag satt och läste, etsade sig verkligen fast i mig med en extrem ”bortlängtan”. Jag vill härifrån helt enkelt, och jag kunde inte bli mer lycklig när jag insåg att jag dagen efter skulle boka flygbiljetter, och att det faktiskt inte kunde bli mer definitivt än så.
Bönröran blev för övrigt helt gudomlig.
Dock kan jag inte påstå att jag bara sitter och degar framför TV:n, för i knäet har jag för närvarande min mors gamla bröllopsklänning som jag är mitt i projektet att sy om.
För hand.
Inte för att det är någon fix idé eller för att det blir bättre då, utan för att jag inte kan hantera min extramammas symaskin.
Jag skulle kunna ge den till Ida, för hon skulle säkert ordna det när hon fick tid. Men vad exakt är njutningen i att låta någon annan försöka få din mors gamla bröllopsklänning att se modern, respektabel och betyyyydligt mindre ut?
Nej, just det, jag tänkte väl det.
*
Många frågar mig hur jag kan hålla så många recept i huvudet och hur jag kan laga så god mat.
Svaret hittar vi i Jamie Oliver. Inte för att jag på något sätt studerat honom som en galning, utan för att han förstått poängen, att hålla det så enkelt som möjligt.
Ta min lunch häromdagen som exempel:
Jag tar en förpackning med Keldas Toscanska tomatsoppa och värmer den.
Samtidigt steker jag tärnat, vitt, franskbröd i olivolja tills de blir krispiga. Jag saltar, pepprar och lägger till lite vitlök.
Sedan häller jag upp tomatsoppan i en skål, lägger en klick burkpesto i mitten och häller i brödkrutongerna. Efter det ringlar jag över lite olivolja och smörar lite bröd.
Lunch kan inte bli mycket lättare eller godare än så!
Det blir inte ens särskilt mycket disk efter det.
Jag är dock sådan att det enda jag faktiskt tycker om att städa är köksbänken. Det är så oerhört tillfredsställande att se den blänkande ren och utan disk på hög efteråt.
Dagens recept:
Spansk bönröra (2 portioner):
Ingredienser:
½ zucchini
1 spetspaprika (eller annan paprika)
1 tomat
1 burk cannelinibönor
½ - 1 dl vatten
Basilika
Paprikapulver
1 klyfta vitlök
Lägg lite matfett i en stekpanna, strimla zucchinin och spetspaprikan och hacka dem i lagom stora bitar. Jag brukar dela zucchinistrimlorna i två delar och sedan göra spetspaprikan ungefär samma storlek.
Hacka tomaten i oregelbundet stora bitar.
Häll alltsammans i stekpannan och låt brynas en stund tillsammans med den hackade vitlöksklyftan.
Ett bra tips är att krossa klyftan med kniven först eftersom de frigör smakerna mer.
Tillsätt sedan burken med cannelinibönor samt ½ till 1 dl vatten. Bara tillräckligt mycket för att röran ska bli krämig. Det ska inte bli vattnigt.
Smaka av med kryddorna och låt stå mellan fem och femton minuter beroende på hur bråttom du har. Rör om då och då.
Serveras lika bra till grillat kött, stekt fisk som till falafel.
Pröva dig fram helt enkelt!
Sägas bör dock att jag mot slutet av veckan måste fått lite abstinens i min ensamhet.
Inom loppet av några dagar hade jag:
-Ringt och skällt ut Telia för att jag fortfarande saknade bredband.
-Pratat med norrlänningen som slutligen fixade mitt bredband på en lördag eftersom jag tydligen äntligen lyckats låta tillräckligt förbannad.
-Hatälskat CDON som restonerat min Bob Dylan skiva
-Bakat muffins
-Bjudit fem personer på chokladpaj
-Lärt mig spruta eld
-Råkat bli lite tillfälligt småförälskad i Nicolas Cage.
För övrigt hade jag upptäckt den här reklamen, som kommer att bli dagens YouTube.
Dagens Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=owGykVbfgUE
&
http://www.youtube.com/watch?v=EYvQ9jgXzIk
Motivering:
Behöver jag säga mer än att de är helt random, mer eller mindre störda OCH att han är briljant som kan hålla masken genom det där?
<3
"No one says stuff like that anymore."
"No, but they think like that."
- A. Chase and B. Gates
Had it been another day...
Tältet kanske inte var den roliga delen egentligen, men musiken var väldigt, väldigt trevlig för det mesta. :)
"In art and dream you might proceed with abandon, in life you may proceed with balance and stealth."
Satu hade tydligen kommit hem och frågat pappa om Ida var här eftersom tanken på mig med gitarr var lite lätt knäpp gissar jag.
Hur som helst lyckades jag faktiskt ta mig igenom låten hyfsat i takt och utan att tappa ackorden hela tiden, och det visar väl bara att ingenting är omöjligt om man är tillräckligt uttråkad och korkad.
Peace.
Dagens YouTube:
Each day is taking us closer...
This far, or further, I need to know.
- Kings of Convenience - Sorry or please
Foto och redigering av min alldeles fantastiska och talangfulla bästa vän som fotat mig en hel del på sista tiden.
Kolla in hennes foton här: http://happytragedies.deviantart.com/
Nu var det länge sedan igen.
"Miss Scarlet claims innocence"
Smörj muffinsformarna eller ställ ut pappersformar.
Rör matfett och socker pösigt, tillsätt ett ägg i taget under omrörning.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=GD3s0knCCtA&
Motivering:
Hamlet 2 är en fullständigt absurd och hysteriskt rolig film som min pappa hittade när han satt och zappade framför TV:n en kväll. Men det går inte att förklara, den måste ses för att förstås.
Haven't changed, haven't much to say...
- Thin Lizzy - The boys are back in town
För er som inte vet det så är jag ett presentfreak. Inte på det sättet att jag älskar att få presenter (Ja okej, lite då. ;P) men för att jag älskar att göra presenter.
Oftast får jag en idé i huvudet, och sen kommer jag på att "det vore ju ännu bättre om jag gjorde det här också." och sen är karusellen igång och slutligen sitter jag där, som jag gör just nu, med ett x-antal presenter som förvisso hör ihop under ett visst tema, men som jag själv inser skulle ge de flesta skuldkänslor för att de inte är "lika bra på att komma på saker" som jag är.
Nu kan jag ju passa på att klargöra en gång för alla, oavsett vad jag ger er så finns det alltid en tanke bakom, eftersom jag tycker tanken är det viktigaste. Sen om den tanken ger mig fler idéer till presenter eller bara en enda det är en annan sak.
Som sagt, tanken är det viktigaste. Oavsett vad ni ger mig tillbaka så räcker det för mig att se att ni har tänkt.
Jag fick en gång ett skriv och ritblock med Fredrik Wikingsson på, och det var precis lika roligt för mig att få som den låda med stora chokladkakor jag fick många år tidigare.
Varför? - Jo för att den jag fick det av i fråga hade TÄNKT.
Helt enkelt, så länge ni inte köper en tröja som är precis likadan som en som ni sett mig i vid ett flertal tillfällen så kan ni andas ut.
Ni är inte okreativa på något sätt alls, oavsett om ni ger mig ljushållare, muffins, filtar eller egenhändigt gjorda tavlor och roliga böcker.
Idag fyllde min pappa år så jag gick upp tidigare för att göra födelsedagscupcakes till honom.
Han och jag hade dessutom pysselstund när vi försökte komma underfund med hur vi skulle få de överblivna cupcakesen att få plats i kylen.
Lösningen blev ett lager med bakelser på botten av en julskumslåda och ett hemmagjort "tak" av en ölburkspappförpackning. Snyggt var det inte, men funktionsdugligt!
Mina cupcakes blev fina i alla fall! (Den rosa är min kära systers):
Cupcakes (ca 12st små)
100 g smör
2 ägg
1 1/2 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 dl mjölk
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
ev. skalet från en citron.
Sätt ugnen på 175 grader.
Smält smöret och vispa samman detta med äggen och de övriga ingredienserna.
Fyll muffinsformar till 2/3 med smet och grädda i ugnen i ca. 10 minuter eller tills de blir gyllenbruna.
Ta ut dem, låt dem svalna i formarna ca. 5 minuter, plocka sedan upp dem och låt dem svalna på galler.
Gör toppingen under tiden de gräddas.
Frosting
2,3 dl strösocker
0,8 dl vatten
1/4 tsk pressad citron
2 äggvitor
1 tsk vaniljsocker
Vispa med elvisp tills smeten blir vit och fast. (Detta kan ta ett tag, tappa inte tålamodet!)
Färga gärna med karamellfärg.
När cupcakesen svalnat kan du dekorera dem med toppingen och eventuella andra detaljer som silversockerkulor, strössel, kristyr och marsipandetaljer.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=QK8P_Bdb_Ds
Motivering:
För att jag saknar sommaren...
För att jag saknar tiden då man tittade på sommarlovsmorgon...
och för att jag saknar tiden när sommarlovsmorgon gjorde bra TV av ordet plåtskrälle, när fula peruker var ursäktligt och när Albin Flinkas hade som hobby att titta på möer.
My hands shake, my knees quake
'Cause then came you
Then there's you
I keep your picture in my worn through shoes
...
If you let me, I'll know just what to do."
- Joshua Radin - Someone else's life
"Jag var rädd att livet skulle vara som det såg ut, meningslöst... det är jag nog fortfarande... att allt är meningslöst, att inte allt är möjligt."
- Noomi Rapace
Jag vet verkligen inte vad jag ska bli när jag "blir stor". Visst har jag tänkt på saken och kommit fram till ett antal alternativ, men jag är inte helt säker.
Hur kan man någonsin vara helt säker på att det man tycker verkar som en bra idé nu verkligen är det man vill spendera resten av sitt liv med att göra?
Jag är ju inte samma person nu som jag var för tre år sedan när jag började gymnasiet och jag förutsätter att jag inte kommer vara samma person idag som jag är om tre år.
Man förändras ju som människa, hur ska jag då kunna veta vad jag vill göra resten av mitt liv? - För det skulle ju kännas surt om jag spenderar tre år på en högskola och pluggar något som jag efter tio år ute i arbetslivet kommer på är långt ifrån det jag vill hålla på med.
Orkar man börja om från början och plugga igen då? ... jag vet verkligen inte.
För som sagt, hur ska man veta?
Jag gillar dock att tänka att möjligheter alltid finns.
Om jag vill åka till England och jobba ett år så måste det finnas ett sätt att lösa det på.
Om jag vill bli polis och samtidigt driva en glasskiosk så går det också.
Det gäller bara att ha tillräckligt mycket driv och övertygelse att man orkar och kan se alla möjligheter som finns.
Blåbärsmuffins (20st små, 10st stora)
125 g smör/margarin
2 dl socker
2 ägg
1,5 dl mjölk
4,5 dl mjöl
2 tsk bakpulver
Frusna blåbär
Sätt ugnen på 200 grader
Rör samman socker och margarin tills det blir pösigt. Tillsätt ett ägg i taget under omröring.
Häll i mjöl och bakpulver, varva med mjölken.
Tillsätt blåbär efter tycke och smak.
Fyll muffinsformar i papper eller plåt till 2/3 med smeten.
Grädda i 15-25 minuter beroende på storlek.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=Q01WCVrgQaU
Motivering:
För att Rufus faktiskt kan få George Michael att bli uthärdlig. Och för att deras lilla introdialog och den sista lilla intervjusnutten med Ben Folds är så söt. :)
You've been so quiet...
Will you talk, if I listen?
- Deportees - Will you talk (If I listen)
Igår gjorde jag någonting som jag velat göra men som jag aldrig gjort,
jag bakade bagels.
Jag vet inte om det är min FBI-dröm som svamlar igen men jag älskar verkligen bagels. Det är en av få saker som jag kan komma på mig själv med att verkligen längta efter.
Alltså bestämde jag mig, det avskräckande komplicerade receptet till trots, att pröva ändå. Det kunde ju trots allt bara gå åt fanders med det hela.
Dock visade det sig att det enda jobbiga med bagels var att det tog tid, men tid hade jag så att det räckte och blev över, och sen blev det grymt gott i slutändan också!
Jag tror att A och O i köket till stor del är att våga testa och inte anse sig begränsad av recept som verkar svåra till en början. Se bara till att du har gott om tid och resurser nog att börja om ifall det skulle bli fel.
Jag plockade mitt recept från Leila Lundholm så det återger jag även här:
Bagels (12 st)
25 g jäst
5 5 dl ljummet vatten
2.5 2.5 tsk salt
2 2 msk flytande honung
13.5 dl vetemjöl special
Uppvispad äggvita från 1 ägg till pensling
Smula jästen i en bunke och lös upp med vatten, salt och honung. Tillsätt lite mjöl i taget.
Arbeta degen i maskin i cirka 5 minuter. Degen skall vara stum och ganska hård. Låt den sedan jäsa i bunken till dubbel storlek under bakduk i cirka 60 minuter.
Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord och dela den i 12 bitar.
Forma varje bit till en rund bulle och tryck ut ett hål i mitten med hjälp av pekfingret. Snurra degbiten runt fingret så att en större ring bildas.
Jäs bagelsen under bakduk på en plåt med bakplåtspapper i cirka 45 minuter.
Koka upp vatten i en stor kastrull.
Sätt ugnen på 175 grader.
Koka degringarna i vattnet, några i taget, i cirka 2-3 minuter på varje sida.
Låt dem torka av på en ren kökshandduk.
Lägg över dem på plåten med bakplåtspapper och pensla med uppvispad äggvita och strö eventuellt över valfria frön
Grädda bröden gyllene mitt i ugnen i 20-25 minuter.
Servera varma (direkt ur ugn eller uppvärmda) med valfritt tillbehör. (Själv kör jag på Philadelphiaost)
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=4wnfkx92yxA
Motivering:
För att jag älskar nya musikfynd.
Maybe it's time I saw the world...
And patience is not my style,
And I'm so tired that I got to go.
- Stone Sour - Zzyxz Road
"I can't follow through on a line of thinking just because I want to, or because it's needed. I have to work on what's in my head. And right now, this is what's in my head."
- Charles Eppes (Numb3rs)
Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat... men sedan snubblade jag över något som gjorde att jag ändrade mig.
På samma sätt som jag kan ha starka minnen relaterade till mat, har jag också minnen från texter jag läst.
Oftast är det dikter, citat ur böcker eller rader ur låttexter som etsat sig fast i min hjärna, men ibland handlar det om andra texter, texter som inte skrivits av en vän, musiker eller annat välkänt namn.
Det är nog rätt många som inte vet (även om flertalet nog gör det) att jag i perioder skriver och läser fanfiction.
Fanfiction är, i en fin formulering jag använt sedan jag var 13-something, berättelser skrivna utifrån en redan existerande bok, film, TV-serie etc. med tillhörande existerande karaktärer och miljöer. Det finns även fanfic baserade på skådespelare och musiker.
Många fanfics är romantiska historier både om par som redan är grundade i böckerna, och sådana som inte är det, men det finns nog minst lika många fanfics som inte är romantiskt lagda alls utan som kanske bara är författarens förlängning av orginalet, omskrivningar eller tillagda "scener".
Med det överstökat tänker jag nu återvända till min poäng,
texter som etsar sig fast.
Det är nämligen såhär att det finns enorma mängder fanfic där ute. Många av dem är dåliga, de allra flesta är medlemåttiga, en del är bra och sen finns det de, de som det här inlägget egentligen handlar om, som är helt briljanta.
Jag har nämligen (Under de 6 år jag läst fanfiction) ett fåtal gånger stött på fanfic som är riktigt, riktigt bra. Vars författare använder språket på sätt som inspirerar... på sätt som skulle bli publicerat om det nu var så att fanfic någonsin blev publicerat i böcker... på sätt som till och med i ett fåtal fall är bättre än orginalet och verkar veta bättre vad de gör med karaktärerna än manus/bokförfattaren själva gör.
För mig finns det fem fanfics som verkligen... fastnat. Som jag -även efter att jag sedan länge slutat skriva och läsa just den typen av fanfic, under just det temat eller just det paret med karaktärer,- alltid återkommer till. Som jag skrattat och gråtit till och som jag skrattar och gråter till igen, varenda gång jag läser om dem... för läser om dem gör jag. Som mina vältummade Sherlock Holmes böcker. Jag läser om hela, jag läser om favoritstycken... jag läser om enstaka meningar... meningar som etsat sig fast, som legat där och grott ända sedan jag läste den förra gången.
Det är långa historier, praktiskt i full romanlängd allihop, med bildspråk som beskriver så smärtsamt tydligt att jag kan blunda och recitera långa scener bara genom bildminne... bara genom att återge vad jag såg när jag läste dem.
Nu känner jag ingen av dessa undergroundförfattare personligen... och kanske är det så att en handfull av dem skriver annat, blir publicerade och får den uppmärksamhet jag tycker att deras författarskap egentligen borde förtjäna.
En gång fick jag faktiskt just en sådan fanfic i handen... och jag har också läst en hel del annat personen har skrivit, och jag sitter fortfarande och hoppas att han någon gång ska bli nöjd med något han skriver... för någon gång borde han bli det, det förtjänar han. För det mesta har jag inte ens någon kritik att ge honom när han ber om det, och då har jag ändå korrekturläst åt andra i flera år, jag borde veta vad jag håller på med.
På sätt och vis är jag glad att jag får ha dessa guldkorn för mig själv, men samtidigt önskar jag att jag kunde citera dem, att jag kunde få folk att läsa dem.
För såpass bra tycker jag faktiskt att de är.
Men fanfic är inget jag någonsin kommer att kunna rekommendera till människor som inte är insatta eller visar intresse för ämnet,
och kanske känns det lite sorgligt för mig trots allt.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=AfqnOpvJlPs
Motivering:
För att det konstigt nog är lika beroendeframkallande som mentos och riktigt bra böcker/fanfic att böja spagetti och försöka få den att brytas i endast två bitar.
Jag tar inget ansvar ifall ni vill pröva det själva. Jag varnade er i alla fall.
Förresten, det jag skrev om att fanfic aldrig blir publicerat i böcker är inte riktigt, riktigt sant.
Bland annat släpptes 2008 en bok av Eva Dozzi, som jag älskar att hata. "Jävla John"
Boken handlar om en ung kvinna i 60-talets sverige som träffar och förälskar sig i, John Lennon.
Det är en bok som jag köpte när den kom ut och har läst tre gånger nu... och ändå kan jag inte riktigt förmå mig att säga att jag tycker om den. Jag älskar författarens porträttering av John, och jag tycker att de musikaliska betraktelserna ibland är helt brilljanta... men Eva Dozzis huvudkaraktär Katja råkar ha alla varningstecken som identifierar en i fanfictionvärlden kallad "Mary Sue". En idealiserad karaktär vars få karaktärsfel endast är utformade för att göra henne mer perfekt och omtyckt.
Jag tror att detta är anledningen till att jag har svårt för boken vissa stunder... jag har nämligen aldrig tyckt om Mary Sues.
//Sandra
