I believe in love...
...I believe that now is the time for all good men to believe in love.
Så nu är allt betalat och hämtat och utskrivet och betalt.
*
I dagarna besökte jag också London för första gången i mitt liv.
Ni som känner mig vet att jag älskar musikaler.
Min mor jobbade på mitt fritids då, och på loven beställde vi film från Mediapoolen.
När vi skulle kolla upp musikaler i London lagom till vår resa upptäcker jag att Broadwayuppsättningen av Hair spelas och nördig som jag är bestämmer jag mig för att gå, kosta vad det kosta vill, jag fick dessutom med både Ida och vår lärare Richard på ett hörn och efter några samtal till London lyckades vi faktiskt få riktigt billiga toppenbiljetter till hela klassen i slutändan, som estetiska programmet dessutom bjöd på!
Hair var i särklass den bästa musikal jag någonsin sett (och som ni kanske gissat har jag sett en hel del)
Jag har aldrig varit så svettig efter ett musikal eller teaterbesök, och hade jag haft råd hade jag kunnat tänka mig att åka till London bara för att se den igen.
Och ja, jag lyckades bli kär i både Berger, Claude, Jeanie och Crissy under den där kvällen.
Det är lätt hänt när någon håller en i handen och övertygande upprepar ordet "Love" tills du sitter där och nickar och tänker att jo, du kanske ska spara ut håret igen.
I dagarna tar jag även studenten, och som svar på min mors blogginlägg kan ju säga att jag vet vad jag ska bli när jag blir stor,
- HAIR the musical - I believe in love
I dagarna bestämde jag mig för att i år ska det allt bli Peace & Love.
Jag hade länge pratat om att åka upp en av dagarna endast för att se Kings of Convenience, men istället fick jag födelsedagspengar och ett plötsligt infall att ska jag nu göra det, så ska jag göra det ordentligt.
Det är fantastiska artister, jag har aldrig campat på festival, jag hatar tält över allt annat (behöver alltså vänja mig av med det problemet), och folk jag tycker mycket om ska dit.
Det var argument nog för mig.
Så nu är allt betalat och hämtat och utskrivet och betalt.
Nu ska jag bara hitta en väska, och vi behöver ett tält.
Sen är vi ready to go om en sisådär 20 dagar! Tjohoo!
*
I dagarna besökte jag också London för första gången i mitt liv.
Jag älskade vänstertrafiken, var rädd för busschaufförerna, träffade trevlig tunnelbanepersonal, fick stressyndrom på Primarkt, drack 800 liter vatten i värmen på Oxford street, blev alldeles kär i Muffinskis vi Covent Garden (ÅK DIT!!! De har de bästa muffinsen i världen! Bättre än mina!), köpte äntligen min illustrerade Peter Pan bok, besökte Sherlock Holmes museet, var på workshop på The Globe och ja...
sen var det ju Hair.
Ni som känner mig vet att jag älskar musikaler.
Det må vara töntigt och nördigt, men jag har alltid gjort det och kommer nog aldrig att sluta.
Den allra första musikalen jag såg var Cats. Jag kan inte ha varit gammal när jag kröp upp i skinnfåtöljen i vardagsrummet och såg den första gången. Denna slutsats kan dras eftersom jag vet att SVT fortfarande hade den gamla loggan, den som de flesta glömt vid det här laget.
Min mor jobbade på mitt fritids då, och på loven beställde vi film från Mediapoolen.
Det var väldigt ofta klassikerna som min mamma älskade, och en av dem var Hair.
Blivande hippie och 60-talsälskare som jag var så blev jag fullständigt förtrollad av den, oavsett hur mycket jag än avskydde slutet. Treat Williams som George Berger var väl dessutom min andra riktiga kändisförälskelse. (Den första var Rum Tum Tugger i Cats)
När vi skulle kolla upp musikaler i London lagom till vår resa upptäcker jag att Broadwayuppsättningen av Hair spelas och nördig som jag är bestämmer jag mig för att gå, kosta vad det kosta vill, jag fick dessutom med både Ida och vår lärare Richard på ett hörn och efter några samtal till London lyckades vi faktiskt få riktigt billiga toppenbiljetter till hela klassen i slutändan, som estetiska programmet dessutom bjöd på!
Jag må hata att prata i telefon, Ida må hata att prata i telefon,
men jag kommer aldrig att ångra det.
Hair var i särklass den bästa musikal jag någonsin sett (och som ni kanske gissat har jag sett en hel del)
Den hade allt, från fantastiska skådespelare och sångare till en underbar intrig (med ett bättre slut än filmen) och det allra bästa, interaktion med publiken.
Jag blev nämligen välsignad med en plats längst ute i kanten och fick både blommor och flyers av skådespelarna. Många gånger hade man någon intill sig som tog en i håret, höll en i handen, dansade, sjöng osv.
Det var så unikt och olikt något annat jag sett göras i en musikal någonsin.
Att publiken dessutom bjöds upp till dans på scenen i applådtacket var bara ett stort plus som avrundade en redan fantastisk kväll.
Jag har aldrig varit så svettig efter ett musikal eller teaterbesök, och hade jag haft råd hade jag kunnat tänka mig att åka till London bara för att se den igen.
Det skulle vara värt varenda öre.
Och ja, jag lyckades bli kär i både Berger, Claude, Jeanie och Crissy under den där kvällen.
Det är lätt hänt när någon håller en i handen och övertygande upprepar ordet "Love" tills du sitter där och nickar och tänker att jo, du kanske ska spara ut håret igen.
I dagarna tar jag även studenten, och som svar på min mors blogginlägg kan ju säga att jag vet vad jag ska bli när jag blir stor,
Jag ska återfödas på 60-talet och bli hippie.
Det är nog där jag hör hemma egentligen.
Peace, mina kära vänner!
(Imorgon är det för övrigt dags för sista bandsläppet till Peace & Love och mina bussbiljetter har äntligen kommit!)
Moviestar, oh moviestar...
"...you think you are a moviestar."
-Harpo - Moviestar
Oscarsgalan i natt!
Mina tre favoriter har nu vunnit priserna de verkligen förtjänade,
Heath Ledger, bästa manliga biroll (för The Dark Knight)
Kate Winslet, bästa kvinnliga huvudroll (för The Reader)
Sean Penn, bästa manliga huvudroll (för Milk)
Bästa film gick till kvällens juryfavorit Slumdog Millionaire.
Wall-E vann föga förvånande priset för bästa animerade film och The Duchess, som jag misstänkt, priset för bästa kostym.
För övrigt vill jag påpeka att alla tidningars hemsidor var fruktansvärt långsamma eller inte alls uppdaterade om kvällens gala. Det tyckte jag var lite dåligt.
Jag fick följa resultaten på galans egna hemsida istället.
Nu är klockan 6 och det bär iväg till skolan alldeles strax.
Känns inte toppen men jag kan ju åtminstone skutta runt och vara lycklig över hur Oscarsgalan gick.
Ska förresten spraymåla kläder idag... kräver munskydd.
Just the place to bury a crock of gold!
...I should like to bury something precious, in every place I've been happy. And then when I was old, and ugly and miserable, I could come back, and dig it up, and remember.
- Sebastian Flyte
Oh well, det var oundvikligt och jag var verkligen tvungen.
Jag såg nyinspelningen av "En förlorad värld".
För att börja från början har jag sedan jag läste boken för ett par år sedan. (den blev rekommenderad av en god vän, litteraturälskare och tillika faghag.) Jag blev förälskad i det vackra språket och självklart också i huvudpersonerna Charles och Sebastian och deras relation.
Efter att ha läst boken såg jag miniserien från 1981 och eftersom Jeremy Irons spelade rollen som Charles och för att spänningen mellan honom och Anthony Andrews var så påtaglig att det fick mig att studsa upp och ned av frustration för att det aldrig hände något (såvida man inte gör som jag och läser mellan raderna) gjorde att jag var såld på den också. Dessutom var den trogen sin litterära förlaga, något som ju inte är helt vanligt.
Filmen å andra sidan, är bara trogen det faktum att filmer baserade på böcker aldrig är trogna sin förlaga. Många saker var bortklippta, fruktansvärt mycket var tillagt.
Men det var både på ont och gott faktiskt.
För det första var kärlekstriangeln mellan Charles och syskonen Sebastian och Julia mer tydlig eftersom Julia och Charles förälskelse i henne dök upp tidigare i filmen genom att Julia följer med på en resa till Venedig (som Sebastian och Charles i boken gjorde själva)
För det andra klargjorde de, en gång för alla att Sebastians känslor för Charles var allt annat än vänskapliga. Inte nog med att de behållt spänningen från boken och tv-serien utan de rörde om möjligt mer vid varandra än tidigare. Vissa ögonblick var så frustrerande att se på att jag ville kasta saker på tv:n för att jag innerst inne visste att "nej det kommer inte hända något nu heller". Andra ögonblick chockade mig till tystnad, som när Sebastian faktiskt kysste Charles. Det första jag sa efter den utväxlingen var att "Det DÄR hände då inte i boken... men det var väldigt mycket bättre."
Jag kan inte förneka att jag tyckte att första halvtimmen av filmen var underbar. Därifrån gick den till att vara alltmer frustrerande och ju mer utrymme Julia fick desto jobbigare blev den. Hon är och förblir i mina ögon en karaktär som jag alltid kommer att ha svårt att identifiera mig med på grund av sin starka religösa tro som jag bara kan försöka men aldrig kommer att förstå. Emma Thompson gjorde dock ett fantastiskt jobb med att bygga upp den delen av filmen, allt annat till trots.
För att vara trogen boken är filmen ett bottennapp och långt ifrån den fantastiska adaption som miniserien utgjorde. Dock är skådespelarprestationerna i filmen mycket bra och miljöerna och kameraåkningarna vackra.
Som film är den underbar. Och det är så jag har beslutat mig för att se den i fortsättningen också.
Som film älskar jag den lika mycket som jag älskar boken och tv-serien. Men de är helt olika saker.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=YXG83p2nkHw
Motivering:
Beatles = LOVE
- Sebastian Flyte
Oh well, det var oundvikligt och jag var verkligen tvungen.
Jag såg nyinspelningen av "En förlorad värld".
För att börja från början har jag sedan jag läste boken för ett par år sedan. (den blev rekommenderad av en god vän, litteraturälskare och tillika faghag.) Jag blev förälskad i det vackra språket och självklart också i huvudpersonerna Charles och Sebastian och deras relation.
Efter att ha läst boken såg jag miniserien från 1981 och eftersom Jeremy Irons spelade rollen som Charles och för att spänningen mellan honom och Anthony Andrews var så påtaglig att det fick mig att studsa upp och ned av frustration för att det aldrig hände något (såvida man inte gör som jag och läser mellan raderna) gjorde att jag var såld på den också. Dessutom var den trogen sin litterära förlaga, något som ju inte är helt vanligt.
Filmen å andra sidan, är bara trogen det faktum att filmer baserade på böcker aldrig är trogna sin förlaga. Många saker var bortklippta, fruktansvärt mycket var tillagt.
Men det var både på ont och gott faktiskt.
För det första var kärlekstriangeln mellan Charles och syskonen Sebastian och Julia mer tydlig eftersom Julia och Charles förälskelse i henne dök upp tidigare i filmen genom att Julia följer med på en resa till Venedig (som Sebastian och Charles i boken gjorde själva)
För det andra klargjorde de, en gång för alla att Sebastians känslor för Charles var allt annat än vänskapliga. Inte nog med att de behållt spänningen från boken och tv-serien utan de rörde om möjligt mer vid varandra än tidigare. Vissa ögonblick var så frustrerande att se på att jag ville kasta saker på tv:n för att jag innerst inne visste att "nej det kommer inte hända något nu heller". Andra ögonblick chockade mig till tystnad, som när Sebastian faktiskt kysste Charles. Det första jag sa efter den utväxlingen var att "Det DÄR hände då inte i boken... men det var väldigt mycket bättre."
Jag kan inte förneka att jag tyckte att första halvtimmen av filmen var underbar. Därifrån gick den till att vara alltmer frustrerande och ju mer utrymme Julia fick desto jobbigare blev den. Hon är och förblir i mina ögon en karaktär som jag alltid kommer att ha svårt att identifiera mig med på grund av sin starka religösa tro som jag bara kan försöka men aldrig kommer att förstå. Emma Thompson gjorde dock ett fantastiskt jobb med att bygga upp den delen av filmen, allt annat till trots.
För att vara trogen boken är filmen ett bottennapp och långt ifrån den fantastiska adaption som miniserien utgjorde. Dock är skådespelarprestationerna i filmen mycket bra och miljöerna och kameraåkningarna vackra.
Som film är den underbar. Och det är så jag har beslutat mig för att se den i fortsättningen också.
Som film älskar jag den lika mycket som jag älskar boken och tv-serien. Men de är helt olika saker.
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=YXG83p2nkHw
Motivering:
Beatles = LOVE
Somewhere over the rainbow...
...bluebirds fly.
-Judy Garland - Somewhere over the rainbow
Malmö Operans Jesus Christ Superstar kan komma att ges ut på skiva
Så lät det alltså i November.
De väntade på besked.
Häromveckan skickade jag ett mail till Malmö Opera och frågade om det faktiskt framkommit något mer ang. saken.
Svaret var att de fortfarande väntade.
Det var fortfarande oklart vidare de skulle få rättigheterna eller inte.
De har alltså förhandlat i dryga tre månader nu... troligtvis mer, och ännu har inget hänt.
Till min, och många andras stora besvikelse.
Som ett tillägg till vår förtvivlan visade det sig också att den omtalade sändingen av Jesus Christ Superstar som isåfall skulle visas på biografer etc. inte blir av på grund av... just det, att rättighetsförhandlingarna har dragit ut på tiden.
Dock kan jag förstå att de får ge upp tanken om en sån här sändning eftersom det är mycket arrangemang som skulle behöva göras runt en sådan och att de faktiskt inte kommer spela musikalen så mycket länge till.
Jag har fortfarande hopp om en skiva dock.
Allt talar för att skivan ändå har en chans. Inspelningarna finns tillängliga oavsett hur utdragen processen blir att få tag i rättigheterna. Om de skulle få släppa den långt efter att musikalen slutat spelas så skulle det ju ändå gå att genomföra. Operans anställda har påpekat att de har gjort några riktigt bra inspelningar som bara skulle behöva mixas lite för att kunna släppas.
Jag hoppas verkligen att Malmö Opera inser detta och fortsätter förhandla även om detta skulle ta så lång tid att de slutat spela musikalen vid det laget. För det skulle vara genomförbart och jag vet många som skulle köpa den.
Om de bara får tag i rättigheterna det vill säga.
På en lite mer lättsam, mindre byråkrati-kritisk sida kan jag ju tillägga att jag saknar sommaren och solskenet och The Ark.
Hittade lite nostalgibilder från sommaren 2006 och Törebodafestivalen.
Dock var det ingen som fotade mig då jag med stort lyckligt leende kom i min lilla hippieklänning alldeles täckt i konfetti.
Konstigt. Jag som var så fin.
Metallic-konfetti i guld och silver och blått i håret och fastklibbat mot huden efter att ha trängts med andra underbara människor i två timmar. Det var överallt. I underkläderna och i skorna och bakom öronen och i halsbandet och i bilen dagen efter och ja... precis överallt!
Det är mitt bästa konsertminne.
Jag saknar den där totala lyckan jag kände då.
Don't sell out, bow out...
... remember how this used to be.
-Paulo Nutini - Last Request
Rätt, rättigheter, upphovsrätt.
Vad hände med konstens frihet?
Vad hände med rätten att göra konst?
Nuförtiden handlar allt om pengar.
*
Fantastiska musikaluppsättningar spelas aldrig in för att det är för dyrt att köpa rättigheter till att spela in dem.
Små sällskap kan aldrig sätta upp stora musikaler ens i liten lokal form.
Allt är för dyrt
Allt handlar om pengar.
Det handlar inte längre om att få ut sin konst till folket utan att få pengar för det.
Det kostar mer att köpa rättigheterna till att få göra en skiva än vad man kan tänkas få in av försäljningen.
Idag när det görs bra nyöversättningar av musikaler vars senaste översättning gjordes för tjugo år sedan...
Idag när vi har fantastiska talangfulla musikalartister som gör huvudrollerna och duktiga musiker som vet vad de håller på med.
När vi gör kreativa nya tolkningar och när vi skulle kunna göra banbrytande inspelningar som ibland till och med skulle vara bättre än de gamla...
Då sätter upphovsrätten käppar i hjulet.
*
Visst är det bra att upphovsrätten finns där.
Man ska inte kunna ta åt sig äran för det hårda arbete som upphovsmännen lagt ned.
Men jag tycker inte för det att man ska behöva betala multum för rätten att spela in en skiva med en nyöversättning.
Idag är det ju till och med så att musikaler som har premiär för första gången i sverige aldrig spelas in.
Och det tycker jag är synd.
Fruktansvärt synd.
-Paulo Nutini - Last Request
Rätt, rättigheter, upphovsrätt.
Vad hände med konstens frihet?
Vad hände med rätten att göra konst?
Nuförtiden handlar allt om pengar.
*
Fantastiska musikaluppsättningar spelas aldrig in för att det är för dyrt att köpa rättigheter till att spela in dem.
Små sällskap kan aldrig sätta upp stora musikaler ens i liten lokal form.
Allt är för dyrt
Allt handlar om pengar.
Det handlar inte längre om att få ut sin konst till folket utan att få pengar för det.
Det kostar mer att köpa rättigheterna till att få göra en skiva än vad man kan tänkas få in av försäljningen.
Idag när det görs bra nyöversättningar av musikaler vars senaste översättning gjordes för tjugo år sedan...
Idag när vi har fantastiska talangfulla musikalartister som gör huvudrollerna och duktiga musiker som vet vad de håller på med.
När vi gör kreativa nya tolkningar och när vi skulle kunna göra banbrytande inspelningar som ibland till och med skulle vara bättre än de gamla...
Då sätter upphovsrätten käppar i hjulet.
*
Visst är det bra att upphovsrätten finns där.
Man ska inte kunna ta åt sig äran för det hårda arbete som upphovsmännen lagt ned.
Men jag tycker inte för det att man ska behöva betala multum för rätten att spela in en skiva med en nyöversättning.
Idag är det ju till och med så att musikaler som har premiär för första gången i sverige aldrig spelas in.
Och det tycker jag är synd.
Fruktansvärt synd.
Recension - Jesus Christ Superstar på Malmö Opera
Jesus Christ Superstar, precis som jag drömt den
Som ett van beundrare av Andrew Lloyd Webbers 70-tals-rockopera som skildrar Jesus sista dagar innan korsfästelsen har jag sett det mesta.
Jag har sett originalfilmen, en mer nutida filmatisering och ett antal olika klipp från ett antal föreställningar både på svenska och engelska.
Jag har läst om den, gjort research och skrivit uppsats om den.
Jag hade helt enkelt, då jag kom i på Malmöoperan, all anledning att bli fruktansvärt besviken.
Samtidigt som jag älskar musikalen och har Lloyd Webber som husgud älskar jag också The Ark.
Första tanken då det avslöjades att Ola Salo skulle axla rollen som Jesus var att det var perfekt.
Det andra som hände var att jag började tvivla på mitt omdöme.
Skulle han verkligen kunna leva upp till rollen på det sättet som jag bara sett hans föregångare göra halvdant.
Min idealJesus är nämligen ett hopplock utav alla jag sett spela honom.
Ingen har hittils varit helt perfekt.
Perfekt är inte Ola heller men han axlar rollen med den rockstjärnestatus som han är van vid att ha och spelar helt enkelt mycket på det han redan vet.
Jesus är blek i första akten, med undatag av när han interagerar med Judas.
Och det är det som är meningen.
Patrik Martinssons Judas och Ola Salos Jesus agerar i så bra med varandra att det är ett starkt bevis på att de jobbat på relationen Judas-Jesus och inget annat.
Åsa Fångs Maria Magdalena hamnar gång på gång i skymundan trots vacker sång och trånande kyssar med Ola Salo i "Hur visar jag min kärlek" (Där Ola än en gång stjäl showen genom att leka med en fjäder i bakgrunden i början av numret och lyckas därmed dra hela publikens uppmärksamhet ifrån Marias kval).
Inget kan mäta sig med spänningen mellan Jesus och Judas.
Patrik Martinsson spelar Judas med en skrämmande stark kärlek för Jesus och en svartsjuka och ett hat mot Maria Magdalena som tar hans karaktär till helt andra plan än något jag tidigare sett.
Så fort de båda männen närvarar på scenen behöver de inte ens agera med varandra, spänningen finns där ändå.
Scenen i templet där Jesus för första gången blir fly förbannad och faktiskt visar känslor var också den väl regisserad och framförd, om än kanske lite provocerande. Jag har sett en riktigt marknad och jag har sett tv-apparater, knark och vapen säljas till den låten. Aldrig har jag sett det obehagliga slakthus de förvandlat scenen till. Det är skrämmande och alldeles, alldeles underbart.
Jag känner Judas smärta mer än någonsin då han drivs till den punkt att han måste förråda mannen han älskar och det river i mig av ilska då Jesus vägrar förstå att det finns en anledning till varför Judas lämnar den sista måltiden
Ola Salos enda solonummer "Gethsemane" är fantastiskt framfört med en musikalisk bredd och en sorg som skär igenom luften. Han är den första som jag sett klara den så bra.
Scenen i Gethsemanes trädgård är också en av dem som berör mig mest. När Judas slutligen förklarar sitt förräderi, med en kyss utan dess tidigare like i musikalens historia, och därmed förråder sin Jesus vill jag inte se mer. Jag vill inte längre att musikalen ska sluta på det sätt den alltid har gjort. Jag känner med karaktärerna och det gör ont.
De övriga, lärjungarna och de mindre karaktärerna är duktiga men hamnar i skymundan alltför ofta. Deras solonummer är vackra men fastnar inte överhuvudtaget trots duktiga skådespelare och fantastiska sångare.
Herodes framställs som en galen cirkusdirektör i rullstol där all fokus har lagts på ljus, kostym och koreografi. Låten glöms bort fullständigt och så gör också Ola Salos brutna Jesus på mitten av scenen.
Det finns dock undantag, Bengt Krantz Kajafas och Håkan Mohedes Hannas kompletterar varandra till perfektion.
Också Fred Johansson gör en utomordentlig rolltolkning av Pilatus precis som alla gånger jag sett honom göra rollen tidigare.
De 39 piskrappen viner genom min kropp och jag måste titta bort efter två eftersom det är en av de mest realisitiska adaptioner jag någonsin sett på en scen. Det gör mig illamående.
När Judas plågas av samvetskval och bilder av den misshandlade Jesus och försöker sona sitt brott bara för att sekunden senare bli utslängd av prästerna och brista ut i en mer övertygande och känslofylld verision utav "Hur visar jag min kärlek" än Maria Magdalena lycjades med, tätt följt av ett skitigt, smärtsamt självmord gråter jag floder.
Det är enda gången jag gråter under den här kvällen.
Superstars nyöversatta text är enkel och talspråkig, fylld med nödrim. Detta nummer hade kunnat gå åt pipan om det inte vore för Martinssons karismatiske Judas som räddar upp låten.
Korsfästelsen är vacker, men jag känner inte lika mycket för Jesus då han är ensam.
Malmö Operans adaption utav JCS handlar nämligen om Jesus och Judas, och det märks allra särskilt då jag fått perspektiv på den.
Det är också på grund av detta som det är den bästa verision jag sett, trots sina brister.
För det är precis så som jag velat ha den.
- Sandra Norrgård
