Jesus Christ Superstar, precis som jag drömt den

Som ett van beundrare av Andrew Lloyd Webbers 70-tals-rockopera som skildrar Jesus sista dagar innan korsfästelsen har jag sett det mesta.
Jag har sett originalfilmen, en mer nutida filmatisering och ett antal olika klipp från ett antal föreställningar både på svenska och engelska.
Jag har läst om den, gjort research och skrivit uppsats om den.

Jag hade helt enkelt, då jag kom i på Malmöoperan, all anledning att bli fruktansvärt besviken.

Samtidigt som jag älskar musikalen och har Lloyd Webber som husgud älskar jag också The Ark.
Första tanken då det avslöjades att Ola Salo skulle axla rollen som Jesus var att det var perfekt.
Det andra som hände var att jag började tvivla på mitt omdöme.
Skulle han verkligen kunna leva upp till rollen på det sättet som jag bara sett hans föregångare göra halvdant.
Min idealJesus är nämligen ett hopplock utav alla jag sett spela honom.
Ingen har hittils varit helt perfekt.



Perfekt är inte Ola heller men han axlar rollen med den rockstjärnestatus som han är van vid att ha och spelar helt enkelt mycket på det han redan vet.
Jesus är blek i första akten, med undatag av när han interagerar med Judas.
Och det är det som är meningen.

Patrik Martinssons Judas och Ola Salos Jesus agerar i så bra med varandra att det är ett starkt bevis på att de jobbat på relationen Judas-Jesus och inget annat.
Åsa Fångs Maria Magdalena hamnar gång på gång i skymundan trots vacker sång och trånande kyssar med Ola Salo i "Hur visar jag min kärlek" (Där Ola än en gång stjäl showen genom att leka med en fjäder i bakgrunden i början av numret och lyckas därmed dra hela publikens uppmärksamhet ifrån Marias kval).
Inget kan mäta sig med spänningen mellan Jesus och Judas.

Patrik Martinsson spelar Judas med en skrämmande stark kärlek för Jesus och en svartsjuka och ett hat mot Maria Magdalena som tar hans karaktär till helt andra plan än något jag tidigare sett.
Så fort de båda männen närvarar på scenen behöver de inte ens agera med varandra, spänningen finns där ändå.

Scenen i templet där Jesus för första gången blir fly förbannad och faktiskt visar känslor var också den väl regisserad och framförd, om än kanske lite provocerande. Jag har sett en riktigt marknad och jag har sett tv-apparater, knark och vapen säljas till den låten. Aldrig har jag sett det obehagliga slakthus de förvandlat scenen till. Det är skrämmande och alldeles, alldeles underbart.

Jag känner Judas smärta mer än någonsin då han drivs till den punkt att han måste förråda mannen han älskar och det river i mig av ilska då Jesus vägrar förstå att det finns en anledning till varför Judas lämnar den sista måltiden
Ola Salos enda solonummer "Gethsemane" är fantastiskt framfört med en musikalisk bredd och en sorg som skär igenom luften. Han är den första som jag sett klara den så bra.

Scenen i Gethsemanes trädgård är också en av dem som berör mig mest. När Judas slutligen förklarar sitt förräderi, med en kyss utan dess tidigare like i musikalens historia, och därmed förråder sin Jesus vill jag inte se mer. Jag vill inte längre att musikalen ska sluta på det sätt den alltid har gjort. Jag känner med karaktärerna och det gör ont.

De övriga, lärjungarna och de mindre karaktärerna är duktiga men hamnar i skymundan alltför ofta. Deras solonummer är vackra men fastnar inte överhuvudtaget trots duktiga skådespelare och fantastiska sångare.
Herodes framställs som en galen cirkusdirektör i rullstol där all fokus har lagts på ljus, kostym och koreografi. Låten glöms bort fullständigt och så gör också Ola Salos brutna Jesus på mitten av scenen.

Det finns dock undantag, Bengt Krantz Kajafas och Håkan Mohedes Hannas kompletterar varandra till perfektion.
Också Fred Johansson gör en utomordentlig rolltolkning av Pilatus precis som alla gånger jag sett honom göra rollen tidigare.
De 39 piskrappen viner genom min kropp och jag måste titta bort efter två eftersom det är en av de mest realisitiska adaptioner jag någonsin sett på en scen. Det gör mig illamående.

När Judas plågas av samvetskval och bilder av den misshandlade Jesus och försöker sona sitt brott bara för att sekunden senare bli utslängd av prästerna och brista ut i en mer övertygande och känslofylld verision utav "Hur visar jag min kärlek" än Maria Magdalena lycjades med, tätt följt av ett skitigt, smärtsamt självmord gråter jag floder.
Det är enda gången jag gråter under den här kvällen.

Superstars nyöversatta text är enkel och talspråkig, fylld med nödrim. Detta nummer hade kunnat gå åt pipan om det inte vore för Martinssons karismatiske Judas som räddar upp låten.

Korsfästelsen är vacker, men jag känner inte lika mycket för Jesus då han är ensam.

Malmö Operans adaption utav JCS handlar nämligen om Jesus och Judas, och det märks allra särskilt då jag fått perspektiv på den.
Det är också på grund av detta som det är den bästa verision jag sett, trots sina brister.

För det är precis så som jag velat ha den.


- Sandra Norrgård