Maybe it's time I saw the world...

...I'm only here for a while.
And patience is not my style,
And I'm so tired that I got to go.

-
Stone Sour - Zzyxz Road







"I can't follow through on a line of thinking just because I want to,  or because it's needed. I have to work on what's in my head. And right now, this is what's in my head."

- Charles Eppes (Numb3rs)



Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat... men sedan snubblade jag över något som gjorde att jag ändrade mig.

På samma sätt som jag kan ha starka minnen relaterade till mat, har jag också minnen från texter jag läst. 
Oftast är det dikter, citat ur böcker eller rader ur låttexter som etsat sig fast i min hjärna, men ibland handlar det om andra texter, texter som inte skrivits av en vän, musiker eller annat välkänt namn.

Det är nog rätt många som inte vet (även om flertalet nog gör det) att jag i perioder skriver och läser fanfiction.
Fanfiction är, i en fin formulering jag använt sedan jag var 13-something, berättelser skrivna utifrån en redan existerande bok, film, TV-serie etc. med tillhörande existerande karaktärer och miljöer. Det finns även fanfic baserade på skådespelare och musiker.
Många fanfics är romantiska historier både om par som redan är grundade i böckerna, och sådana som inte är det, men det finns nog minst lika många fanfics som inte är romantiskt lagda alls utan som kanske bara är författarens förlängning av orginalet, omskrivningar eller tillagda "scener".

Med det överstökat tänker jag nu återvända till min poäng,
texter som etsar sig fast.

Det är nämligen såhär att det finns enorma mängder fanfic där ute. Många av dem är dåliga, de allra flesta är medlemåttiga, en del är bra och sen finns det de, de som det här inlägget egentligen handlar om, som är helt briljanta.
Jag har nämligen (Under de 6 år jag läst fanfiction) ett fåtal gånger stött på fanfic som är riktigt, riktigt bra. Vars författare använder språket på sätt som inspirerar... på sätt som skulle bli publicerat om det nu var så att fanfic någonsin blev publicerat i böcker... på sätt som till och med i ett fåtal fall är bättre än orginalet och verkar veta bättre vad de gör med karaktärerna än manus/bokförfattaren själva gör.

För mig finns det fem fanfics som verkligen... fastnat. Som jag -även efter att jag sedan länge slutat skriva och läsa just den typen av fanfic, under just det temat eller just det paret med karaktärer,- alltid återkommer till. Som jag skrattat och gråtit till och som jag skrattar och gråter till igen, varenda gång jag läser om dem... för läser om dem gör jag. Som mina vältummade Sherlock Holmes böcker. Jag läser om hela, jag läser om favoritstycken... jag läser om enstaka meningar... meningar som etsat sig fast, som legat där och grott ända sedan jag läste den förra gången. 
Det är långa historier, praktiskt i full romanlängd allihop, med bildspråk som beskriver så smärtsamt tydligt att jag kan blunda och recitera långa scener bara genom bildminne... bara genom att återge vad jag såg när jag läste dem. 

Nu känner jag ingen av dessa undergroundförfattare personligen... och kanske är det så att en handfull av dem skriver annat, blir publicerade och får den uppmärksamhet jag tycker att deras författarskap egentligen borde förtjäna.

En gång fick jag faktiskt just en sådan fanfic i handen... och jag har också läst en hel del annat personen har skrivit, och jag sitter fortfarande och hoppas att han någon gång ska bli nöjd med något han skriver... för någon gång borde han bli det, det förtjänar han. För det mesta har jag inte ens någon kritik att ge honom när han ber om det, och då har jag ändå korrekturläst åt andra i flera år, jag borde veta vad jag håller på med.



På sätt och vis är jag glad att jag får ha dessa guldkorn för mig själv, men samtidigt önskar jag att jag kunde citera dem, att jag kunde få folk att läsa dem.
För såpass bra tycker jag faktiskt att de är.
Men fanfic är inget jag någonsin kommer att kunna rekommendera till människor som inte är insatta eller visar intresse för ämnet,
och kanske känns det lite sorgligt för mig trots allt.




Dagens YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=AfqnOpvJlPs

Motivering:

För att det konstigt nog är lika beroendeframkallande som mentos och riktigt bra böcker/fanfic att böja spagetti och försöka få den att brytas i endast två bitar.
Jag tar inget ansvar ifall ni vill pröva det själva. Jag varnade er i alla fall.



Förresten, det jag skrev om att fanfic aldrig blir publicerat i böcker är inte riktigt, riktigt sant. 

Bland annat släpptes 2008 en bok av Eva Dozzi, som jag älskar att hata. "Jävla John"
Boken handlar om en ung kvinna i 60-talets sverige som träffar och förälskar sig i, John Lennon.
Det är en bok som jag köpte när den kom ut och har läst tre gånger nu... och ändå kan jag inte riktigt förmå mig att säga att jag tycker om den. Jag älskar författarens porträttering av John, och jag tycker att de musikaliska betraktelserna ibland är helt brilljanta... men Eva Dozzis huvudkaraktär Katja råkar ha alla varningstecken som identifierar en i fanfictionvärlden kallad "Mary Sue". En idealiserad karaktär vars få karaktärsfel endast är utformade för att göra henne mer perfekt och omtyckt.
Jag tror att detta är anledningen till att jag har svårt för boken vissa stunder... jag har nämligen aldrig tyckt om Mary Sues.


//Sandra

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0