- HAIR the musical - I believe in love

---

---

I dagarna bestämde jag mig för att i år ska det allt bli Peace & Love.

Jag hade länge pratat om att åka upp en av dagarna endast för att se Kings of Convenience, men istället fick jag födelsedagspengar och ett plötsligt infall att ska jag nu göra det, så ska jag göra det ordentligt.

Det är fantastiska artister, jag har aldrig campat på festival, jag hatar tält över allt annat (behöver alltså vänja mig av med det problemet), och folk jag tycker mycket om ska dit.

Det var argument nog för mig.

Så nu är allt betalat och hämtat och utskrivet och betalt.

Nu ska jag bara hitta en väska, och vi behöver ett tält.

Sen är vi ready to go om en sisådär 20 dagar! Tjohoo!

*

I dagarna besökte jag också London för första gången i mitt liv.

Jag älskade vänstertrafiken, var rädd för busschaufförerna, träffade trevlig tunnelbanepersonal, fick stressyndrom på Primarkt, drack 800 liter vatten i värmen på Oxford street, blev alldeles kär i Muffinskis vi Covent Garden (ÅK DIT!!! De har de bästa muffinsen i världen! Bättre än mina!), köpte äntligen min illustrerade Peter Pan bok, besökte Sherlock Holmes museet, var på workshop på The Globe och ja...

sen var det ju Hair.

Ni som känner mig vet att jag älskar musikaler.

Det må vara töntigt och nördigt, men jag har alltid gjort det och kommer nog aldrig att sluta.

Den allra första musikalen jag såg var Cats. Jag kan inte ha varit gammal när jag kröp upp i skinnfåtöljen i vardagsrummet och såg den första gången. Denna slutsats kan dras eftersom jag vet att SVT fortfarande hade den gamla loggan, den som de flesta glömt vid det här laget.

Min mor jobbade på mitt fritids då, och på loven beställde vi film från Mediapoolen.

Det var väldigt ofta klassikerna som min mamma älskade, och en av dem var Hair.

Blivande hippie och 60-talsälskare som jag var så blev jag fullständigt förtrollad av den, oavsett hur mycket jag än avskydde slutet. Treat Williams som George Berger var väl dessutom min andra riktiga kändisförälskelse. (Den första var Rum Tum Tugger i Cats)

När vi skulle kolla upp musikaler i London lagom till vår resa upptäcker jag att Broadwayuppsättningen av Hair spelas och nördig som jag är bestämmer jag mig för att gå, kosta vad det kosta vill, jag fick dessutom med både Ida och vår lärare Richard på ett hörn och efter några samtal till London lyckades vi faktiskt få riktigt billiga toppenbiljetter till hela klassen i slutändan, som estetiska programmet dessutom bjöd på!

Jag må hata att prata i telefon, Ida må hata att prata i telefon,

Hair var i särklass den bästa musikal jag någonsin sett (och som ni kanske gissat har jag sett en hel del)

Den hade allt, från fantastiska skådespelare och sångare till en underbar intrig (med ett bättre slut än filmen) och det allra bästa, interaktion med publiken.

Jag blev nämligen välsignad med en plats längst ute i kanten och fick både blommor och flyers av skådespelarna. Många gånger hade man någon intill sig som tog en i håret, höll en i handen, dansade, sjöng osv.

Det var så unikt och olikt något annat jag sett göras i en musikal någonsin.

Att publiken dessutom bjöds upp till dans på scenen i applådtacket var bara ett stort plus som avrundade en redan fantastisk kväll.

Jag har aldrig varit så svettig efter ett musikal eller teaterbesök, och hade jag haft råd hade jag kunnat tänka mig att åka till London bara för att se den igen.

Det skulle vara värt varenda öre.

Och ja, jag lyckades bli kär i både Berger, Claude, Jeanie och Crissy under den där kvällen.
Det är lätt hänt när någon håller en i handen och övertygande upprepar ordet "Love" tills du sitter där och nickar och tänker att jo, du kanske ska spara ut håret igen.

---

I dagarna tar jag även studenten, och som svar på min mors blogginlägg kan ju säga att jag vet vad jag ska bli när jag blir stor,

Jag ska återfödas på 60-talet och bli hippie.

Det är nog där jag hör hemma egentligen.