We sure are cute for two ugly people
- The Moldy Peaches - Anyone else but you
Reciprocity (Svensk motsvarighet: Ömsesidighet)
- Definition: the quality or state of being reciprocal. Mutual dependence, action or influence.
Jag har alltid varit fascinerad av människor som har en väldigt nära relation med någon annan, utan att vara gifta och kanske utan att vara världens bästa vänner egentligen.
Människor som så uppenbart bara klickar. Som förstår varandra utan ord.
Om du nämner en av dem så måste du naturligt nämna den andra. För det är bara så det är.
Det behöver absolut inte vara medvetet och i många fall så kanske det faktiskt inte är så att de egentligen spenderar all vaken tid tillsammans, men de anses ändå vara något slags radarpar och måste därför alltid nämnas i relation till den andre. Uttryck som "Ler och långhalm" och "Min andra hjärnhalva" förekommer ofta. Man blir, i allmänhetens ögon oskiljaktiga.
Ett exempel, hur ofta hör ni någon säga namnet Filip Hammar, utan att därmed också nämna parhästen Fredrik Wikingsson? De är inte bara Filip Hammar eller bara Fredrik Wikingsson i allmänhetens ögon, de är Filip & Fredrik.
Läser man en intervju med bara den ena av dem så är det liksom underförstått att någonstans måste relationen till den andre nämnas. Kanske framför allt för att för att annars vet man inte vem personen i fråga är.
Ett annat ultimat radarpar är Sherlock Holmes och Dr. Watson.
Även om Holmes får betydligt mer uppmärksamhet än sin trogne vän så är Watson trots allt berättaren och därmed en aktiv del i alla utom fyra av orginalberättelserna. Han anses vara arketypen av en sidekick och många efterföljande TV och filmelationer som House och Wilson i House MD. samt Batman och Robin sägs av skaparna vara baserat på Holmes och Watsons relation. Andra TV parhästar är till exempel Star Treks Kirk och Spock.
Bandmedlemmar som Mick Jagger och Keith Richards i The Rolling Stones, som jobbat ihop i åratal och numer känner varandra utan och innan räknas också dit. Samt The Beatles låtskrivarpar nummer 1: John Lennon och Paul McCartney.
Självklart kan även tvillingar räknas in i detta parhästskap, och för dem är det om möjligt ännu mer ofrivilligt.
Fred och George i Harry Potter böckerna sitter i stort sett ihop och nämns nästan aldrig utan den andre. Detta leder till och med till det faktum att de börjar kalla sig Gred och Forge i och med öppningen av deras nya butik.
När det kommer till tvillingar så är det dock mer baserat på den stora fascinationen av tvillingskap än vad det är på den ömsesidighet som jag i andra parhästrelationer lägger märke till. För de flesta enäggstvillingar åtminstone, så faller sig den sortens ordlösa kommunikation oftast ganska naturligt, redan som barn.
Även kända syskonpar som inte är tvillingar, tex. Jake och Maggie Gyllenhaal har en tendens att bli ihopskrivna i pressen. Oftast beroende på vem av dem som just då är den hetaste skådespelaren av de två.
De allra flesta av dessa parhästrelationer blir beskrivna som att antingen vara vittne till, eller vara en del av ett gammalt gift par. Man käbblar och kivas men det blir aldrig någon stor grej av det. Det urartar sällan till verkliga bråk, men när det gör det, är de av enorm storlek.
Oftast går det över dock. Man förlåter varandra för på någon nivå så vet man att man är så mycket bättre med varandra än utan, och jag tror att det är främst den känslan som gör att dessa relationer blir så fascinerande.
Självklart finns många andra kända radarpar, men de flesta är gifta eller tillsammans med varandra (tex. Tarzan & Jane, John & Yoko) och räknas alltså inte till det jag försöker beskriva här.
På tal om parhästar har jag fått ett nytt favoritcitat!
Jag tycker verkligen inte om ordet "Bromance". Egentligen. Jag tycker att det under åratal har funnits relationer som är just sådana utan att det ska behövas ett särskilt ord för det. Jag tycker då betydligt bättre om Scrubs kompromiss "Guy Love".
Och häromdagen hörde jag Jude Law uttala sig i frågan (Intervjun handlade för övrigt om Jude Laws och Robert Downey Jrs. relation i filmen Sherlock Holmes.)
Intervjuare: You had a bit of a bromance going on there.
Jude Law: What is this new term everyone’s using? It’s a horrible term. What about just a romance?
Intervjuare: No, it’s not the same. Because then you’d have to star in a romantic comedy together or something.
Jude Law: We just have. Have you not seen it?
Hah!
Jag är helt klart med Jude Law på denna!!!
Jag har börjat få lite konstiga vanor, och i morse ville jag inte äta frukost. Jag var hungrig, men jag kunde inte hitta en enda grej i kylskåpet som kändes lockande.
Jag kokade kaffe istället, och till slut lyckades jag kompromissa med min hjärna och gjorde fruktsallad.
I den hällde jag dock inte bara frukt utan även russin och krossat bovete för att jag faktiskt skulle få i mig något annat. 
Detta åt jag sedan medan jag tittade på första halvan av filmen Wonder Boys och väntade på att min sockerkaka skulle bli färdig. I nästa inlägg bakar jag nämligen tårta till lillasysters födelsedagskalas!
Tårtbotten och marsankräm står nu färdiga, och imorgon blir det den sista touchen. Något som självklart ska dokumenteras!
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=21geIuzTaU0
Motivering:
För att jag såg Tropic Thunder för första gången häromdagen, och jag tror att de här minuterna var de som fick mig att skratta mest under hela filmen (Tråkigt nog är de en del av de första sju minuterna av filmen och sen fick jag inte så mycket mer ut av den, men vad sjutton. Nu ska vi inte gnälla! Det här är briljant i alla fall och jag röstar för att någon gör den här filmen på riktigt! xD)
Oh how she rocks
...in Keds and tube socks.
-Wheatus - Teenage Dirtbag
Som ni alla vet har jag alltid varit en nörd.
Det går i perioder exakt vad mitt specialistområde är, men jag är i grund och botten ständigt en nörd. Och jag är faktiskt stolt över det.
Jag gick under mina yngre år igenom den nästan obligatoriska Star Wars perioden, den lika viktiga Sagan om Ringen perioden, samt av någon anledning som jag tror är mina föräldrars fel, en James Bond period.
Jag har dessutom självklart suttit och kastat tärningar för att se om jag lyckades döda vakterna in till det stora låtsasslottet i Drakar och Demoner.
Jag växte dock ifrån dessa perioder. Det gissar jag att många gör. Men vissa delar av kunskapen sitter fortfarande kvar. Något som framför allt märks under omgångar av Trivial Pursuit, eller när jag går förbi min bror som sitter och ser på en film, och bara, ur luften kommenterar att den och den scenen filmades med hjälp av det här, och de där dräkterna, de är faktiskt svensktillverkade.
Det är sällan jag faktiskt tänker på det faktum att allt detta oftast onödigt vetande faktiskt finns kvar någonstans inne i mitt huvud, och ibland blir jag själv förvånad när jag kommer på det.
Nuförtiden består mina färska kunskaper oftast om extrema mängder information om diverse band och musiker (The Beatles, Guns N Roses, David Bowie) eller skådespelare (Jason Isaacs, Richard Roxburgh).
Jag älskar dessutom filmtrivia och kan många anekdoter och onödiga fakta om de flesta av mina favoritfilmer, och ett par jag inte egentligen bryr mig om.
Visste ni till exempel att John Lennon var dyslektiker?
Att David Bowie blev träffad i ögat av en klubba när han spelade i Norge 2004?
Att Jason Isaacs föll på knä framför J.K. Rowling och bad henne att släppa ut Lucius Malfoy ur Azkaban i sista Harry Potter-boken?
Att författaren till boken Fight Club Chuck Palahniuk anser att filmatiseringen är en förbättring av hans bok?
Att ordet fuck och diverse variatoner av det, används ungefärligt 250 gånger i filmen Boondock Saints?
(Utslaget på de 108 minuter som filmen är, blir det ungefär 1 gång var 30:e sekund)
Det är aldrig meningen och jag känner sällan något tvång att läsa på om saker. Utan allt grundar sig på ett väldigt genuint intresse för ny information och underliga fakta.
För att komma till sak, för jag har faktiskt en poäng med att poängtera min nördighet, så tänkte jag beröra ett område jag fortfarande är en nörd inom (och det är inte Sherlock Holmes. Det tror jag att jag tröttat ut er med redan).
Serietidningar.
Nu är det så att jag inte på något sätt påstår att jag är en extrem seriesamlare och har läst allt som är värt att läsa eller dylikt.
Men jag säger att serietidningar, är något som jag faktiskt har hållit upp intresset för, från de yngre första stegen in till nördighet, och fram tills idag.
När jag var liten såg jag Batman som tecknad serie på TV, och älskade det. Jag föredrog den överlag ganska mörka stämningen och visuella stilen mot mycket annat tecknat som gick på TV. Även om jag inte riktigt förstod att så var fallet då.
Häromdagen suckade Rad över att hon inte hade frågat mig först om vilka serietidningsfilmer som var sevärda och inte, eftersom jag dissade Daredevil, som hon fått tag i och såg fram emot att se.
Sanningen är att Daredevil kanske är en okej film, men jag anser personligen att Ben Affleck är helt platt i rollen och att Jennifer Garners solouppföljare Elektra är grymt mycket bättre.
Jag är för övrigt ett stort X-men fan, även om jag självklart inte har uppfattning om ens en tredjedel av alla spinoffs och diverse uppsättningar av X-men som finns. Det är ett stort område, och jag försöker hålla mig fokuserad på enstaka delar då jag anser att det skulle ta mig en halv livstid att få grepp om helheten.
Så, för Rads skull, även om det må vara lite i efterhand, kommer här nu en lista av mina favoriter bland serietidningsfilmerna där ute.
-X-men
Första filmen är enligt mig bland de bästa Marvel-filmerna som gjorts. Tål absolut att ses flera gånger som substitut för att de två uppföljarna inte håller måttet lika väl.
- The Incredible Hulk
Edward Norton gör ett grymt bra jobb som Bruce Banner, och jag är besviken att han inte dyker upp i samma roll i den nya superMarvel-filmen The Avengers som ska göras.
- Christopher Nolans Batman filmer
Ett sådant där sällsynt och enstaka fall när även uppföljaren är en riktigt bra film, om än absurt lång.
- Tim Burtons Batman filmer
De två första stora Batman filmerna, med Tim Burton som regissör och med Michael Keaton i rollen som Bruce Wayne är fantastiska filmer, om än inte lika moderna och mörka som Nolans.
- Iron Man
Jag var oerhört positivt överraskad av första filmen, som är en fantastiskt bra och snygg film. Jag fick höra att tvåan var sämre, men jag tyckte att även den, som uppföljare höll måttet väl och är även den sevärd.
Eftersom jag vet att jag troligtvis skulle få sjutton arga kommentarer från serienördar om de läste det här inlägget, kommer jag nu lägga följande två filmer med fantastiska tecknade förlagor under rubriken "faktiskt inte baserade på serietidningar".
- V for Vendetta
Vad många inet vet om den här filmen är att den är baserad på en sk. grafisk roman, och är alltså tecknad i grunden. Dess förlaga skiljer sig på många ställen från filmen, men jag tycker personligen att båda två är fantastiska, på sitt eget sätt.
- Watchmen
Även denna baserad på en grafisk roman, men det verkar folk mer medvetna om. Här skulle jag dock rekommendera att man läser förlagan först, då det är lättare att uppskatta och hänga med i filmen som åtminstone visuellt gör sin serieförlaga rättvisa.
Det finns fler bra filmer, och säkert någon jag glömt bland mina absoluta favoriter... men istället för att försöka rabbla alla, tänkte jag sammanfatta en lista om vad som bör undvikas.
- Batman 3 & 4
På pappret uppföljare till Tim Burtons två filmer, men med annan regissör. De är inget jag skulle rekommendera, särskilt inte 4:e filmen, Batman & Robin.
- Catwoman
En bra idé och en bra karaktär, som floppade fullständigt. Jag undrar fortfarande vad de tänkte med...
- Fantastic 4
Tragiskt nog tyckte jag inte om en enda film i den här filmserien som de dessutom drog ut på alltför länge. Fantastic 4 är absolut ingen dålig serie att ha som grund, men som film har jag inget till övers för den.
Enkel chokladkola:
Det här är något jag ofta gör när sötsuget slår till och jag tänkt krypa ned med en bra film i höstrusket och upptäcker att det inte finns något hemma.
4 tsk kakao
4 msk margarin
3 dl socker
4 msk sirap
Blanda ingredienserna i tjockbottnad kastrull och koka upp.
Glöm inte att röra om så att det inte bränner fast!
Koka i ca. 5 minuter på låg värme, smeten bränns vid väldigt lätt. Gör kulprovet.
Häll sedan snabbt upp på bakplåtspapper utlagt på en bricka eller plåt.
(Snabbt eftersom det börjar stelna väldigt fort)
Se till att det blir jämt och hyfsat tunt, annars blir det svårt att bryta bitar.
När du hällt upp kolan lägg då DIREKT kastrullen och sleven i blöt i varmt vatten blandat med lite diskmedel och låt sedan det stå ett tag. Annars är det väldigt jobbigt att göra rent det hela!
Ställ sedan kallt (balkongen, altanen, kylskåpet eller frysen) tills det stelnat (Den kommer att bli stenhård, det är meningen.) Jag har kommit på att det är lättare att bryta av den om man haft den i frysen eller ute i vintertid.
Bryt den sedan i bitar i valfri storlek. Se upp med kanterna på godiset då de kan bli förvånansvärt vassa när man brutit dem.
Vill du inte äta den direkt, lägg bitarna mellan bakplåtspapper i en burk och ställ i kylen.
Tack Erukah för att du påpekade bristerna i det här receptet! <3
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=NVs3_Gj-8QA
Motivering:
Inte bara råkar det vara en promotionintervju för Iron Man, men från 04:12 är det också hysteriskt roligt, och inte bara för en nörd. Det kan vara ett av mina favoritögonblick i en intervju någonsin. :)
Oh simple thing where have you gone
...I'm getting old and I need something to rely on.
So tell me when you're gonna let me in,
I'm getting tired and I need somewhere to begin.
- Keane - Somewhere only we know
För väldigt, väldigt, väldigt många år sedan gick jag med i ett sällskap som kallade sig för Cake Sisters.
Vi var förvisso ett ganska litet sällskap, och vi gjorde väl egentligen inte så mycket väsen ifrån oss, men vi glittrade, det gjorde vi. Och älskade tårta.
Jag är fortfarande en Cake Sister, i själ och hjärta, även om jag nu inte pratat med resterande sällskap på länge. Vi splittrades och gick skilda vägar helt enkelt.
Men vi kommer nog kanske alltid att någon gång ibland, när vi vispar grädde eller äter tårta som blivit över sedan ett barnkalas eller tänker på Draco Malfoy eller karaoke, tänka lite på varandra och tiden som var.
För en gång kaksyster, alltid kaksyster.
Min mest nyfunna kaksyster måste vara Erukah, som tillsammans med en av de andra nya kaksystrarna Annie är två av de fåtal läsarna på den här bloggen som faktiskt saknar den när jag inte skriver.
Och jag vill att ni alla ska veta, att den här bloggen, den tillängnar jag alla kaksystrar, och det är för er jag skriver.
Nu vill jag förstås klargöra att du faktiskt kan vara en kaksyster även om du är kille, det är bara det att jag är för lat för att skriva /broder varje gång. :)
I dagarna fick jag en knäpp och ville pröva något nytt (vilket inte bara slutade med att jag snaggade av hälften av håret, utan också i att jag bakade på känsla.
Resultatet, blev detta:
Polkamuffins (12st små)
100 g smör
2 ägg
1 1/2 dl strösocker
2 dl mjölk
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1/3 påse krossade polkagrisar
Smält smöret och blanda samman ingredienserna.
Dela sedan upp smeten i två delar och tillsätt:
1-2tsk pepparmintsarom
i en av delarna.
Färga sedan denna del rosa med ett par droppar röd karamellfärg.
Blanda sedan försiktigt samman de två smeterna för att få ett melerat utseende (tänk tigerkaka!) och häll i 12 små formar.
Notera att jag INTE rekommenderar stora formar. Dessa muffins passar bäst i liten form!
Låt dem sedan stå i ugn på 175 grader i 10-15 minuter (testa med sticka om de är klara)
Oroa dig inte om sockret i polkagrisarna får muffinsen att bubbla lite, det bara är så!
Servera gärna med kristyr smaksatt med pepparmintsarom eller smält mörk choklad att toppa med!
Nu vill jag dock inte påstå att jag tror att polkamuffins är något för alla, men själv tycker jag väldigt mycket om dem, så pröva gärna!
Dagens YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=BlnrYqQVuRY
Motivering:
För jag har faktiskt inte glömt. Right Ducks?
